Friluftsliv Friluftsnytt
Friluftsliv Nyfiken på...
Friluftsliv Jämtlandstriangeln
Ett klassiskt massiv Sylarna är ett fjällmassiv p
å gränsen mellan Norge och Sverige. Högsta toppen, Storsylen 1762 m.ö.h., ligger på den norska sidan gränsen. Templet, 1728 m.ö.h., är den högsta toppen på den svenska sidan. Här byggde Svenska turistföreningen den första hyttan för hugade turister redan 1890. Jämtlandstriangeln är en klassisk vandringsled som går mellan fjällstationerna Storulvån, Sylarna och Blåhammaren. Turen trafikeras både sommar och vinter och är totalt 47 kilometer lång. En av höjdpunkterna är Blåhammarens berömda trerätters middag och den vanligtvis öppna bastun med sitt runda panoramafönster ut mot fjällvärlden. »Alla är trötta och nöjda. Nöjda med vidderna, vyerna och vandringen. Med maten – all fantastisk mat – och med sällskapet.« strumplästen. Och belöning i form av mat väntar. Det blir purjolöksoppa till förrätt, sedan en gryta och banoffee pie i glas till efterrätt! Mahnaz och några till bildar det andra matlag som bjuder på middag. Hela gruppen är indelad i matlag, det blir ett sätt att svetsa samman gruppen redan innan den väl strålar samman. Maten verkar gå hem, ”fantastiskt gott” mumlas det lite här och där. De allra flesta somnar ovaggade ute i annexet i kväll. Till topps Idag är det topptursdag med fyra toppar inplanerade. Man skulle kunna tro att det låga vädret skulle dra ner mungiporna på i alla fall någon, men det är en sällsamt frejdig grupp som beger sig ut. Vädret är vad det är. Efter en stund på vandringen norrut drar en dimbank in från sidan, som en vägg. Allt blir grått och sikten försvinner. Det blir ett bra tillfälle att prata om vikten av att kunna det här med karta och kompass. Ulrika passar på. – Telefonen är bra som komplement, men man ska vara medveten om att den kan sluta fungera. Är det finväder så kan man gå lite på känn, men drar dimman in måste man kunna orientera sig! Tack och lov drar väggen vidare och vandringen kan fortsätta över risslande vad och uppför sluttningar med lågt liggande moln. Här och var hörs småputtriga röster prata om vilken fin dag det är ändå. Kanske den bästa. Väldigt mysig. Det är uppenbarligen inte alltid vädret som gör det. Blåhammaren tar emot framåt sena eftermiddagen med varma duschar och torrt ombyte. Själva kröningen på den redan mysiga dagen blir fjällstationens renommerade trerättersmiddag. Till dagen bjöds på tjälknul på älg och en smarrig blåbärspaj till efterrätt. – Det här var ju helt fantastiskt! Utbrister Mahnaz. Och det är egentligen svårt att säga något annat om maten. När vintern kommer Sista dagen råder klass ett-varning. Det är vitt, kallt och halt. Och blåsigt. Och snöblandat regn. Ännu en uppvisning i hur mycket väder det kan vara i fjällen. Dessutom ska blåsten tillta utmed dagen. Efter en rejäl frukost kommer gruppen iväg. – Jag har aldrig vandrat i snöväder, säger Mahnaz. Men jag har bra kläder och skor, så det blir inga problem. Gänget går på led, med vinden i ryggen och möter några tappra vandrare på väg till Blåhammaren, de hukar i motvinden. Ulrika stegar som vanligt på i ordentlig takt i täten. De pauser hon vanligtvis kilar in uteblir. I det här vädret blir det ännu viktigare att väga tid i rörelse mot distans. Ju längre man är ute, desto tuffare blir det. Bättre då att gå på och komma fram och få vila. Men det får bli en kort paus ändå. – Så här ser det ut, säger hon. Vi måste stoppa i oss något på vägen. Ska vi ta på oss varmt här och ta det för vad det är, eller stega på och ta en längre fikapaus vid rastskyddet? Gruppen enas om den längre pausen och går på. Väl framme vid Ulvåtjärn och rastskyddet är det en del folk, så för att inte trängas stannar gruppen i en dunge som ger skydd för det mesta av vinden och, vid det här laget, regnet. Efter pausen återstår en sista sträcka över en platå innan leden letar sig ner i fjällbjörkskogen den sista biten. Vid det här laget är alla ganska klarvandrade. De ansikten som vandrat lite sammanbitna alldeles nyss, spricker nu upp i leenden, väl medvetna om att alldeles snart väntar fjällstationsvärme och ytterligare gofika innan transfern till tåget avgår. En alldeles vanlig höstvandring har kommit till sin ände. Alla är trötta och nöjda. Nöjda med vidderna, vyerna och vandringen. Med maten – all fantastisk mat – och med sällskapet. Och som Mahnaz sammanfattar det: – Vi hade verkligen mycket tur med vädret! 42 friluftsliv#3–2021
Friluftsliv Äta ute
Friluftsliv Ungt äventyr
Friluftsliv Mulle för alla
Friluftsliv Kakfest i skogen
Friluftsliv Landet runt
Friluftsliv Det sista ordet