Bowlaren 1
Återkommande ekonomiska kriser Nästa kris kom i s
lutet av krigsåren. Under hösten 1943 blev de ekonomiska förutsättningarna för Bowlaren åter bekymmersamma då ett utlovat stöd från förbundet inte förverkligades. Tidningen lades ned vid nyår 1944. Under våren 1944 utgavs en tidning Svensk Bowling som huvudsakligen innehöll tävlingsresultat. Denna tidning har vi inte haft tillgång till och den finns inte med i det scannade materialet. Bowlaren, som har haft fler liv än katten, återuppstod ännu en gång. Efter ett knappt halvår så hade trycket att återuppta utgivningen blivit så stort att Bowlaren åter blev officiellt organ. Nu skulle den komma att leva under många år i privat ägo. Efter ”Gebens” bortgång 1965 såg man ingen möjlighet att längre driva tidningen på privat basis med dåvarande upplagor. Det måste till heltid och stora ekonomiska risker för en enskild person och sådant kunde man inte begära längre. Det ska beaktas att tidningen under dessa år kom ut med 25-30 nummer per år. Man hoppades givetvis att upplagan snabbt skall ökas genom livligare prenumeration och att tidningen därigenom skulle kunna ge läsaren mer för slanten. För förbundets del gällde det att i första hand få ekonomin att gå ihop och att rädda riksorganet för fortsatt utgivning. Ett motto som fanns i många år för tidningen var: ”Är Du nöjd med BOWLAREN - tala om det för Dina vänner, Är Du missnöjd - tala om det för redaktionen!” Vid årsskiftet 1969-70 ansågs tidningens saga all ännu en gång. Efter ett underskott på 15 000 kronor såg inte styrelsen det försvarbart att fortsätta utgivningen. Turerna var något märkliga inför beslutet och styrelsen blev hårt kritiserad, inte minst av dåvarande redaktören Ewert Ekström. Vid en rundringning till klubbar och distrikt var så gott som alla överens om att tidningen måste räddas. Ännu en storm kunde ridas ut. Bowlingsporten var vid den här tiden inne i en expansionsfas som ingen sett maken till. Det växte upp nya bowlinghallar landet runt. Tidningen var ända fram till mitten av 70-talet en prenumererad tidning med några tusen exemplar. Merparten av prenumeranterna fanns i Stockholm. Debatten gick ofta hög, precis som på 30-talet, om att tidningen var alldeles för stockholmsinriktad. Redaktörerna kom och gick genom åren, detsamma gjorde kriserna. När ekonomin kärvade på 60talet blev en av tidningens skribenter, Robert Agermo, både redaktör och ägare till tidningen. Men tidningen kom tillbaka till Bowlingförbundet och gick mot ännu en kris. Bowlaren obligatorium I mitten av 70-talet var man åter nära nedläggning. Den gången togs ett drastiskt beslut: Tidningen skulle bli obligatorisk och ingå i tävlingslicensen. Förslaget var att varje medlem skulle betala ytterligare 25 kronor i årsavgift och därmed få en bowlingtidning direkt i brevlådan. Det var mycket strid om det förslaget men det accepterades slutligen på ett årsmöte och tidningen blev därmed en angelägenhet för alla i svensk bowling. Redan då fanns också planer på att göra Bowlaren till en tabloidtidning med tätare utgivning och på det sättet också komma åt det frikostiga presstöd som staten erbjöd. Så blev det också när Bowlaren 1977 fick redaktion i Malmö och tryckeri i Hässleholm. Den tidningen fick under några år ett väl tilltaget stöd av staten för utgivningen. De åren kom Bowlaren ut varannan vecka, som tabloidtidning, till fler än 30 000 mottagare. De där åren var sannolikt tidningen Bowlarens storhetstid. Det är ingen tvekan om att stödet var välbehövligt. Men när det statliga stödet försvann, retroaktivt, i ett nattligt regeringsbeslut, hamnade tidningen i en kris som den aldrig riktigt tog sig ur. Bowlaren kom att leva med en ständigt beskuren budget. Bowlaren levde, redan från början, med för små resurser. Och så förblev det med undantag av glansåren på 80-talet när tidningen var obligatorisk för alla medlemmar, när medlemsantalet i svensk bowling toppade och när svenska staten ”godhjärtat” utanordnade presstöd också till tidningar som Bowlaren.