Advokaten 1
GÄSTKRÖNIKA Coronakrisen, världshälsoorganisation
en och som folkrättsjurist har jag naturligtvis inte kunnat låta bli att reflektera över coronakrisens internationellt rättsliga aspekter. I dessa tider när politisk populism och nationalism leder till minskad respekt för folkrättsliga normer och rättsstatliga principer, vill jag ändå börja denna krönika med ett positivt anslag. Den folkrättsliga utveckling som skedde under senare hälften av 1800-talet, med internationella konferenser som skapade olika internationella fackorgan, lade bland annat grunden till den omistliga världshälsoorganisation som är på plats i dag. Redan 1851 hölls i Paris den första internationella sanitärkonferensen. Flera sådana konferenser följde under den period som ledde till vad min lärare i folkrätt, professorn Hilding Eek, kallade det institutionaliserade statssamfundet. Den internationella telegrafunionen (ITU) grundades i Paris 1865, den universella postunionen (UPU) i Bern 1874 och den världsmeteorologiska organisationen (WMO) i Lausanne 1878. Namnen skiftade över tid men verksamheten kom för att stanna. Hälsovårdskonferenserna, som ägde rum mot bakgrund av koleraepidemier, bättre kommunikationer och ökande resandeströmmar, ledde 1908 till en internationell hälsovårdsbyrå i Paris. När sedan Nationernas Förbund (NF) startade sin verksamhet i Genève 1920 var det naturligt att den nya världsorganisationen hade sin egen hälsoorganisation. Och tre år senare var den ett faktum. efter fn:s tillkomst skapades flera fackorgan som byggde på arvet efter det förflutna, bland dem World Health Organization (WHO), som sedan starten 1948 spelat en central roll. De internationella institutionerna är den del av folkrätten som fungerar bäst, ofta i det tysta. Vi tänker sällan på att våra flygresor genom olika nationella luftrum förutsätter ordning och reda som skapats av ett fackorgan i Montreal (ICAO). Eller på att WHO ligger bakom det ”gula kortet” där våra vaccinationer registreras. WHO må på ledningsnivå ha varit föremål för upprepad intern maktkamp, men organisationen som sådan 18 OVE BRING Har Kina ett rättsligt ansvar för sin initiala mörkläggning av den pandemiska faran? Den kinesiska regimen kan i själva verket anklagas för brott mot folkrätten. Det anser Ove Bring, professor emeritus i internationell rätt. Han har verkat på Uppsala och Stockholms universitet och innan dess varit folkrättsrådgivare på UD. hyser en adekvat och omfattande vetenskaplig kompetens. Den kommer medlemsstaterna till del i form av information, statistik, rådgivning och rekommendationer. Detta tycks ha fungerat väl under coronakrisen. Men WHO har även, som sin föregångare i NF, ett allmänt mandat att tillsammans med medlemsstaterna bekämpa sjukdomar. Särskilt viktigt är det att i möjligaste mån förhindra epidemier och pandemier. Detta har, som vi vet, inte fungerat beträffande covid-19, men detta beror mindre på egen förskyllan och mer på medlemsstaten Kinas senfärdiga agerande. här kommer vi in på frågan om Kinas rättsliga ansvar för sin initiala mörkläggning av den pandemiska faran. Den 10 december 2019 insjuknade en kvinna som sålde fisk på en djurmarknad i Wuhan. Några dagar senare inträffar ett nytt sjukdomsfall i samma område. Den 27 december identifieras ett nytt virus på ett sjukhus i området och de lokala hälsovårdsmyndigheterna informeras. Nu börjar mörkläggningen. En läkare berättar om saken på sociala medier, men hon beordras av myndigheterna att hålla tyst. Samtidigt grips och förhörs den visselblåsande och sedan nedsmittade läkaren Li Wenliang som lämnat liknande uppgifter. De båda läkarnas uppgifter brännmärks som ”spridande av rykten”. Wuhans lokala hälsomyndigADVOKATEN NR 4 • 2020