Advokaten 1
GÄSTKRÖNIKA frågan om folkrättsligt ansvar heter
och politiska ledning är eniga om att dölja de dåliga nyheterna. Li Wenliang avlider sex veckor senare av sjukdomen. Mörkläggningen kan emellertid inte upprätthållas i längden. Den 30 december informeras WHO i någon form om viruset. Den politiska ledningen i Peking måste då ha varit informerad och gett sitt samtycke till denna rapportering, uppenbarligen en ”underrapportering” eftersom WHO:s generalsekreterare den 28 januari i ett möte med president Xi Jinping lovordar Kina för dess information om och kontroll av utbrottet. Kina har den 20 januari förklarat nationellt nödläge, men det är ett nödläge som borde ha förklarats tre veckor tidigare och då kommunicerats till omvärlden. WHO borde i stället för lovord ha krävt en rapporteringsstandard av öppenhet, snabbhet och adekvat information. Den kinesiska regimen kan i själva verket anklagas för brott mot folkrätten. Visserligen finns det ingen för staterna bindande hälsovårdsstadga men i den uppkomna situationen finns folkrättsliga krav på fullödigt samarbete och ”due diligence” inför risken av gränsöverskridande faror. FN-stadgans folkrätt innehåller en samarbetsplikt, ”a duty to cooperate”, som ska fullgöras bona fide då mellanstatlig eller mänsklig säkerhet hotas. I linje med den internationella miljörätten föreligger vidare en icke-skaderegel, en ”no harm rule”, suveräniteten över det egna territoriet får inte missbrukas till skada för andra länder. ett klassiskt rättsfall är Trail Smelter Arbitration Case, en skiljedomsprocess som ägde rum åren 1938–1941. I den kanadensiska staden Trail i British Columbia (nära gränsen till den amerikanska delstaten Washington) hade uppförts ett smältverk för bly och zink. I mitten av 1920-talet intensifierades verksamheten och två höga skorstenar uppfördes. Detta resulterade i ökade utsläpp av svavelhaltiga ångor och en större koncentration av svaveldioxid i luften. Den amerikanska regeringen hävdade att utsläppen genom övre luftströmmar fördes in över amerikanskt territorium och där orsakade skada ADVOKATEN NR 4 • 2020 för jordbruk och skogsskötsel. Krav på skadestånd framställdes och de båda regeringarna beslöt 1935 att låta frågan avgöras genom skiljeförfarande. I skiljedomen ålades Kanada skadeståndsskyldighet gentemot USA. Under folkrättens principer, hette det, hade ingen stat rätt att låta sitt territorium användas på så sätt att allvarliga skador uppkommer genom ångor eller rök på en annan stats territorium. På Stockholmskonferensen om den mänskliga miljön 1972 antogs en deklaration där princip 21 fastslog en skyldighet för staterna att inte förorsaka skada på miljön utanför eget territorium. Stockholmsdeklarationen var inte juridiskt bindande men bidrog ändå, menar jag, till uppkomsten av en sedvanerättslig regel med expansiv kraft. Även nedrustningens folkrätt har bidragit till den sedvanerättsliga utvecklingen. Riskerna med radioaktiva nedfall till följd av kärnvapenprov ledde till det partiella provstoppsavtalet 1963. Här förbjöds framförallt kärnvapenprov i atmosfären över eget territorium eftersom spridningen av radioaktivt nedfall hotar människors hälsa i andra länder. kina kommer naturligtvis inte att medge mea culpa, att man gentemot omvärlden försummat sitt ansvar att varsla i tid om den pandemiska faran. Eventuella krav på skadestånd kommer att avvisas. I stället försöker man från kinesiskt håll spela hjälparen i nöden genom sändningar av skyddsutrustning till Europa. Vissa skyddsvaror har dock visat sig vara av dålig kvalitet och har återsänts. Den juridiska utvärderingen av förloppet har hamnat i bakgrunden och det måste jag som folkrättsjurist beklaga. Inför framtida liknande händelser skulle WHO och statssamfundet behöva bekräfta den icke-skaderegel som vuxit fram. Så här får det inte gå till en gång till. Ove Bring Professor emeritus i internationell rätt 19