Advokaten 1
PRAKTISK JURIDIK » SLUTLIGEN BÖR ORDFÖRANDEN HA F
ÖRMÅGAN ATT FORMULERA BRA OCH TYDLIGA DOMSKÄL. INTE MINST DEN FÖRLORANDE PARTEN BEHÖVER FÖRSTÅ, OCH DÄRMED FÖRHOPPNINGSVIS KUNNA ACCEPTERA, VARFÖR SKILJEDOMEN TYVÄRR INTE GICK DENNES VÄG. onödigt utdraget och kostsamt. På motsvarande vis kan en ordförande, som är alltför strikt bunden till rättegångsbalken (som i någon mån kan tjäna som inspiration, men inte äger tillämpning i skiljeförfaranden), göra handläggningen onödigt formell, rigid och ineffektiv. Ordföranden bör därtill besitta en god förmåga till samarbete och social samverkan, då detta främjar arbetet inom skiljenämnden liksom en smidig och friktionsfri interaktion med parterna. Av sistnämnda skäl bör ordföranden också ha förmågan att inte bara vara neutral, utan också i ord och handling tydligt demonstrera sin neutralitet gentemot båda parterna. Slutligen bör ordföranden ha förmågan att formulera bra och tydliga domskäl. Inte minst den förlorande parten behöver förstå, och därmed förhoppningsvis kunna acceptera, varför skiljedomen tyvärr inte gick dennes väg. Hur kan parten få inflytande över ordförandevalet? Lagen om skiljeförfarande föreskriver att ordföranden utses av de båda partsutsedda skiljedomarna. Hos de flesta skiljedomsinstitut är huvudregeln i stället att det är institutet, exempelvis Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut, som utser ordföranden. I båda fallen är utgångspunkten således att parterna inte har något mera väsentligt inflytande över ordförandevalet. Även om partsutsedda skiljedomare, respektive skiljedomsinstitut, oftast kan förväntas göra rimligt goda val, så bör den försiktige parten inte förlita sig på detta. Parten kan ha delvis andra kriterier för vem som skulle bli en bra ordförande än såväl de partsutsedda skiljedomarna som institutet. Från partens utgångspunkt finns det därför en risk att dessas val blir mindre optimalt och, i värsta fall, direkt dåligt. Reglerna om ordförandeval, såväl i lagen som hos skiljedomsinstituten, är dispositiva, det vill säga 44 de gäller inte om parterna kommer överens om något annat. Part bör därför lämpligen ta initiativ till en dialog med motparten kring utseendet av ordförande. Om parterna kan komma överens så gäller den överenskommelsen. Om en överenskommelse inte är möjlig att nå, kan parten falla tillbaka på det underliggande regelverket. Som ett första steg bör parterna komma överens om att informera de partsutsedda skiljedomarna eller skiljedomsinstitutet och be dem avvakta med ordförandefrågan under en viss tid, lämpligen ett par veckor. Om tiden inte visar sig räcka till kan den förlängas av parterna. Vad gäller överenskommelsen i sak så kan den ta lite olika former. Om det råder ett hyggligt förtroendefullt förhållande mellan parterna (läs deras ombud), så kan det ibland gå att föra en direkt diskussion om enskilda namn på potentiella ordförande. Risken är dock att misstroendet är för starkt och att vardera sida är benägen att förkasta alla förslag från motsidan i tron att dessa på något vis skulle vara ogynnsamma för dem själva. För att komma runt misstroendet så kan det ofta vara bättre att använda ett mera indirekt tillvägagångssätt. Ett sådant, som i författarens erfarenhet nästan alltid har varit framgångsrikt, är så kallade listningsförfaranden. Sådana förfaranden kan organiseras på lite olika vis. Som exempel skulle det i korthet kunna se ut som följer. Parterna instruerar de båda partsutsedda skiljedomarna att inom en viss tid (och utan att samråda med någon part) gemensamt komma upp med fem namn på lämpliga ordförandekandidater. Helst bör de partsutsedda skiljedomarna därvid tillse att kandidaterna är villiga och har möjlighet (efter jävskontroller och dylikt) att ta sig an ett eventuellt ordförandeskap, innan deras namn kommuniceras till parterna. Vardera parten ges sedan möjlighet att stryka högst två namn och rangordna de övriga från ett och uppåt, varvid ett utgör partens förstahandsval, två dennes andrahandsval etc. Parternas respektive strykningar/rangordning kommuniceras sedan enskilt till de båda partsutsedda skiljedomarna, som sammanställer dem. Resultatet bör bli att i vart fall en kandidat blir kvar och kan utses till ordförande. Om flera kandidater blir kvar, kan dessa ordnas efter summan av parternas rankningar, varvid valet faller på den med lägst sammantagen poäng (det vill säga högst sammantagen ranking). Fördelen med ett listnings - system som ovan är att parterna kan hysa förtroende för att kandidaterna har valts ut av de partsutsedda skiljedomarna, utan inflytande från motparten och utan andra kriterier än att kandidaterna har uppfattats som lämpliga ordförande. Parten får samtidigt möjlighet att helt välja bort ett par kandidater som parten själv, utifrån sina preferenser, anser minst lämpliga och rangordna de övriga. Den ordförande som blir resultatet av övningen bör därigenom uppfattas som väl lämplig för uppgiften av såväl parterna som de övriga två skiljedomarna i nämnden och åtnjuta samtligas förtroende. SLUTORD Som inledningsvis framhållits erbjuder skiljeförfaranden många fördelar för kommersiella parter framför allmän domstol. Flera av dessa är emellertid beroende av den eller de personer som utses till skiljedomare. Annorlunda uttryckt blir ett skiljeförfarande sällan bättre än skiljenämnden förmår göra det. Det är därför av största vikt att valet av skiljedomare faller på för ändamålet lämpliga personer. Förhoppningsvis kan den här artikeln i någon mån bidra till detta och tjäna som inspiration vid framtida val av skiljedomare. Robin Oldenstam Advokat ADVOKATEN NR 4 • 2020