Advokaten 1
Gästkrönika GästkRöNiköR LARs AdAktussoN Media –
makt utan ansvar? det senaste Året har jag i seminarier och konferenssammanhang varit med och diskuterat tillståndet i den svenska mediebranschen. Utgångspunkten har ofta varit den självbiografiska bok som jag gav ut i samband med bokmässan 2011. Temat i boken är TV, nyheter och journalistik – det jag skriver om bygger på egna erfarenheter från 35 år med skiftande medieuppdrag. Det har hela tiden varit ett stort privilegium att arbeta med journalistik. Jag har haft förmånen att få rapportera om viktiga samhällsfrågor, bland annat som reporter och programledare men också som korrespondent i tre viktiga delar av världen: Centraleuropa, USA och Mellanöstern. Till stimulansen i arbetet bidrar i hög grad det faktum att svenska folket är flitiga mediekonsumenter. Enligt Mediebarometern för 2011 ligger bruttotiden för svenskarnas medieanvändning på ungefär sex timmar per dygn. Den tiden har varit stabil under senaste decenniet och det är TV som dominerar. Ungefär en tredjedel av tiden, knappt två timmar, ägnas åt TVtittande. Medierna fyller en viktig funktion i samhället, medieintresset är stort inte bara när det gäller innehållet i det som rapporteras utan också för hur journalistiken fungerar och hur nyhetsvärderingen ser ut. Allt detta är viktigt att förstå och diskutera, inte minst därför att journalistiken har utvecklats till en maktutövning. Så länge mediernas arbete och innehåll håller hög kvalitet, så länge medierna tar ansvar, är inflytandet inte något problem. De goda exemplen från journalistiken är åtskilliga, ändå finns det anledning att se och analysera det som är mindre bra; låt mig nämna två områden där jag i dag ser problem. För det Första FInns det inom svensk journalistik en självbild eller en yrkesattityd som har förstärkts på senare år och som är problematisk. Den handlar om att journalister per definition är höjda över kritik, att man inte behöver lyssna eller ta till sig synpunkter utifrån. En enkel illustration på detta såg vi i rapporteringen kring den vetenskapliga undersökning om politiska preferenser bland landets journalister som publicerades i våras. Sedan partisympatierna bland journalister började mätas 42 av Göteborgs universitet för 30 år sedan har det funnits en kraftig överrepresentation för de rödgröna partierna. Den senaste undersökningen stärker bilden av starka vänstersympatier inom journalistkåren samtidigt som Miljöpartiet aldrig har varit större. Det är i sig inte något problem att journalister har politiska åsikter och samhällsengagemang – det är överrepresentationen som är problematisk. Avviker journalistkåren kraftigt från befolkningen i övrigt uppstår trovärdighetsproblem, det blir en åsiktsmässig likriktning och en ideologisk slagsida. På samma sätt som det inom journalistkåren är viktigt med jämn könsfördelning och personer med utländsk bakgrund, borde det vara angeläget med skiftande ideologiska synsätt och värderingar. Tyvärr var det inte detta diskussionen kom att handla om. I stort sett samtliga medieföreträdare ägnade i stället kraften åt att underkänna den metod som ligger till grund för undersökningen. Detta trots att det rör sig om en 30årig trend, dokumenterad i en vetenskaplig mätserie från Göteborgs universitet. Att inte ta till sig fakta som i något avseende ifrågasätter yrkesutövningen eller journalistiken sitter djupt i mediesammanhang. Det har länge funnits ett närmast reflexmässigt motstånd mot kritik utifrån – och samma mekanismer är vägledande i många sammanhang. Inte minst märks detta i synen på egna övertramp och hanteringen av redaktionella felaktigheter. Även om det blivit bättre på senare tid finns det fortfarande en utbredd skepsis mot att publicera rättelser. I andra länder är situationen annorlunda. I exempelvis USA är seriösa nyhetsredaktioner i allmänhet generösa med redaktionella korrigeringar – exempelvis New York Times har under lång tid avsatt en helsida för publicering av rättelser. Till viss del beror detta på att tidningen vill undvika stämningar och rättsprocesser; advokattätheten är som bekant väsentligt högre i USA än i Sverige. Men det beror framför allt på att amerikanska medieföreträdare ser rättelser som ett medel för att öka kvaliteten och trovärdigheten, i Sverige har det länge varit tvärtom. Generellt tycks toleransen för felaktigheter vara lägre i Advokaten Nr 9 • 2012