Advokaten 1
Fokus Lojalitetetens dilemman bra vapendragare. J
ag får jättemycket information från en målsägande eller ett barn om jag varit en bra vägvisare från början, om vad processen innebär, vad bevisvärde är. Då förstår klienten vad som krävs av honom eller henne. Jag måste visa vägen fram för att få bra vapen i min hand, sammanfattar Feuk. Också Helen Westlund anser sig behöva båda strategierna i sitt arbete. – Jag arbetar framför allt med asylClaes Borgström. ärenden, och är nog snarare en vägvisare än en vapendragare. Min huvuduppgift är att försöka visa klienten tillrätta i systemet. Men jag skulle aldrig framföra något till Migrationsverket som klienten inte vill, säger hon. Johan Åkermark anser däremot att han ligger ganska nära idealtypen vapendragare. – Det är klart att man som en vägvisare – Det är inte säkert att man är en vägvisare heller, bara för att man inte är stenhård vapendragare. Det gäller snarare att ge klienten ett ordentligt underlag för egna beslut. LItar pÅ systeMet ”Som de flesta var jag mer av vapendragare när jag var yngre. Jag är det ganska kan säga att ”det här ser inget vidare ut”, så långt måste man kunna gå. Man kan inte vara helt neutral. Men annars är jag nog ganska neutral, förklarar Åkermark. Claes Borgström har arbetat längst som advokat av alla intervjupersonerna. Han satt i betygsnämnden när Lena Ebervalls avhandling bedömdes, och vill betona att vapendragaren och vägvisaren inte är några verkliga advokater, utan just två ytterlighetsalternativ. Själv uppger Borgström att hans förhållningssätt till advokatrollen har förändrats med åren. – Som de flesta var jag mer av vapendragare när jag var yngre. Jag är det ganska mycket i dag också, men inte på det absoluta renodlade sättet, säger han, och fortsätter: kLassIska dILeMMan Alla advokater ställs inför etiska dilemman. Det finns en rad mer eller mindre klassiska dilemman som verkligen ställer advokaten på prov. 1. FaLska erkännanden En försvarare sitter med sin klient. Klienten har erkänt sitt brott, berättat om hur allt gick till och vill ta sitt straff. På ytan är uppdraget okomplicerat. Men det är något som inte stämmer. Klientens berättelse går inte riktigt ihop med bevisningen. Under tiden förhören pågår växer sig en allt starkare känsla hos advokaten att klienten ljuger, kanske för att skydda någon annan. Advokat Johan Åkermark har varit i den här situationen, bland annat som försvarare för den misstänkte i det så kallade Romariomålet 2009. – Jag kände att händelseförloppet inte riktigt gick ihop. Det är 110 på motorvägen och min klient skulle ha sprungit kors och tvärs över den flerfiliga vägen och huggit folk än på den ena, än på den andra sidan, samtidigt som bilarna rusar förbi, och samtidigt som det var ett helt gäng på motsidan där ingen försöker hindra eller stoppa honom. Det kändes lite ologiskt, berättar Åkermark. En rekonstruktion hade förmodligen avslöjat att berättelsen inte var rimlig, men klienten motsatte sig en sådan. Johan Åkermark kände att det inte var hans sak att driva på mot klientens vilja. – När vi satt i tingsrätten frågade jag min klient rakt ut: Är det okej om jag lite försiktigt ifrågasätter ditt erkännande? Du får fortsätta att berätta precis som du vill, men jag kan peka på konstiga saker som är ologiska, berättar Åkermark. Hans klient sa okej. Hade Johan Åkermark kunnat gå emot hans vilja och peka på orimligheterna i berättelsen om han sagt nej? – Nej, det tycker jag inte. Det kan ju ha gått till som han berättade. Jag tyckte att det verkade konstigt bara. Men det händer konstiga grejer varje dag, svarar Åkermark. För honom är det just detta som avgör: Han som försvarare har inte varit där under händelsen. Han kan inte veta hur det gick till. – Sedan kan man ha en känsla, men man kan inte låta känslorna styra för mycket heller, anser Johan Åkermark. Åkermarks ifrågasättande fick förmodligen betydelse i Romariofallet. Hans klient friades helt i tingsrätten. Senare tog han tillbaka sitt erkännande. I hovrätten fälldes han senare, efter att åklagaren justerat åtalet. Diskussionen om falska erkännanden har varit het under senare tid, inte minst kopplat till Thomas Quicks resningsansökningar och frågan om hur rättssystemet egentligen fungerat i detta mål. Claes Borgström var Quicks advokat när han fälldes för morden. mycket i dag också, men inte på det absoluta renodlade sättet.” Claes Borgström Oavsett vilken roll advokaten har i rättsprocessen – försvarare, målsägandebiträde eller offentligt biträde – så får alla advokater emellanåt företräda personer som de har svårt att sympatisera med. Lena Feuk berättar om ett tillfälle när hon företrädde en mamma som ville få tillbaka sina tvångsvårdade barn. Feuk själv trodde inte alls på mammans förmåga att se till barnens bästa. Ändå drev hon mammans talan med kraft och engagemang. – I just det ärendet kände jag att det var en bra sak att göra. Jag tänkte att det var det bästa för barnen att den här mamman fick sin sak ordentligt prövad. Socialtjänsten, som stred för barnens skull, förstod och respekterade också min roll. Så ibland kan man gå ut med väldig kraft trots att man tänker på annat sätt, säger Lenas Feuk. Men alla förstår inte hennes inställning till advokatrollen. I kammarrätten, där hon företrädde mamman i ett verkställighetsärende, fick Lena Feuk en fråga om hur hon, som känd barnrättsföreträdare, egentligen kunde företräda den här mamman och hennes konstiga föreställningar med sådan kraft. – Socialtjänsten och barnpsykologin har ibland svårt att 46 Advokaten Nr 9 • 2012