Advokaten 1
Fokus Lojalitetetens dilemman förstå att jag förs
varar en pappa misstänkt för övergrepp. Så det är enklare och lugnare för klientrekryteringen att hålla sig på den ena sidan, säger hon. Lena Feuks resonemang bygger på hur rättssystemet är tänkt att fungera. Då alla parter får föra fram sina olika argument får rätten ett så fullständigt underlag som möjligt, och kan fatta ett välgrundat beslut. – Jag svarade att ”jag tycker faktiskt att det är barnets bästa att jag går ut med kraft för henne, förutsatt att domstolen har den barnkunskap och det barnperspektiv som man tycker att den ska ha. För om hon fått sin sak framförd med kraft, då blir det lugnt sedan. Då inser hon att det inte finns mycket mer att göra”. Problemet är bara att systemet inte alltid fungerar perfekt. – Ibland är systemet bättre än man vågat tro och ibland är det inte det. Det är väldigt mycket upp till domarna. Och just när det gäller barn saknar domare ofta väldigt mycket kunskap. De kan tolka in väldigt tokiga saker, och gå på experter som jag kanske inte tycker är experter, men som ändå uttalar sig, säger Feuk. Bristerna i rättssystemet innebär, enligt Lena Feuk, att det ofta är svårt att förutsäga utgången i ett barnmål. – Jag måste informera klienten om att det är ett lotteri, att det finns domare som har barnperspektiv, men de är i minoritet om man räknar procentuellt, säger hon något luttrat. barn VILL berätta Som särskild företrädare företräder Lena Feuk barn som misstänks ha utsatts för brott av en förälder eller någon annan närstående. Situationen är speciell. Barn är ju oftast mycket lojala med sina föräldrar och vill inte att det ska hända dem något ont. – Den första frågan barnen ställer är ”vad kommer att hända med pappa? Får han sitta jättelänge i fängelse?”. Det känns väldigt hemskt för barnen. Då får jag berätta att jo, det kan hända att pappa får sitta i fängelse, men å andra sidan finns det i de svenska fängelserna goda förutsättningarna för att få vård och hjälp. Det blir de lugna av, att det finns en möjlighet för pappa att få hjälp, berättar Lena Feuk. En annan vanlig fråga är om den misstänkte anhörige kommer att få veta vad barnet har sagt. – Det kan hindra många barn från att berätta. De blir så rädda då, vad han ska göra om han får veta att de berättat. Då får jag resonera med socialtjänsten om vad vi kan göra. Behöver barnet omhändertas, är det en farlig situation, eller räcker det att socialtjänsten förklarar för föräldrarna att de inte får tala med barnet om brottmålet? Vid vissa tillfällen bedömer Lena Feuk att barnet verkligen kan råka illa ut om han eller hon berättar om sina erfarenheter och att barnet behöver skyddas. Kan man inte åstadkomma det genom att socialtjänsten omhändertar barnet händer det att hon får säga nej till förhör med barnet, helt enkelt för » Borgström vill inte gärna tala om Quick-målet. Men han understryker att han vid tiden för sitt försvararuppdrag inte hade någon känsla av att hans klient ljög. – Då, och jag måste understryka det ordet då, hade hans erkännande enligt min uppfattning tillräckligt mycket stöd av annan bevisning eller omständigheter för att jag skulle utgå från att hans erkännande var riktigt. 2. Förnekar aLLt De flesta erfarna försvarare har förmodligen någon gång upplevt en situation där klienten tar på sig brott han inte begått. Betydligt vanligare är det troligen ändå med det motsatta: att klienten förnekar brott trots att bevisningen är överväldigande, eller skyller på någon annan. För advokat Johan Åkermark är detta dilemma lättare. Hans uppdrag är att föra klientens talan på bästa sätt, inte att övertala någon att erkänna eller att ta sitt straff. – Ju allvarligare brottsmisstanken är, desto svårare tycker jag att det är att sätta sig på klienten, och jag försöker aldrig övertala en klient att göra något, säger Åkermark, och fortsätter: – Men det är jättesvårt det där, om man alltid ska följa klientens önskemål eller gå förbi dem. Det går inte att svara riktigt på den frågan generellt. Teoretiskt kan man tänka sig, om det handlar om mindre grejer, att man förklarar för klienten att det finns ganska bra bevisning och att risken är stor att han blir dömd. Då kan han kanske få en fördel av att inte sitta och dumneka. Att klienten erkänner för sin advokat men vill förneka gärningen inför rätten brukar beskrivas som ett solklart exempel på när advokaten måste lämna sitt uppdrag för att undvika att ”främja orätt” som det heter i de vägledande reglerna. Men verkligheten kan vara mer komplex än så. Claes Borgström skriver i sin bok Advokaten i brottmålsprocessen om ett fall där klienten erkänner ett stort antal villainbrott. Men berättelsen om ett av de tio inbrotten stämde inte. Claes Borgström tog upp det inbrottet med klienten. – Då förklarade han att han var oskyldig till just det, det var hans bror som hade begått det, berättar Borgström, och fortsätter: – Eftersom det var så många inbrott så spelade just det här brottet inte någon roll för påföljden. Jag gjorde så, att när vi kom till just det inbrottet under huvudförhandlingen sa jag att ”Johansson erkänner”. Sedan sa jag ingenting mer och ställde inga frågor. Just det här fallet brukar diskuteras på kurser i advokatetik. De flesta deltagare anser då att Claes Borgström gjorde rätt. Själv konstaterar han att dilemmat blivit betydligt värre om det bara varit ett inbrott det handlade om. 3. kLIenten aGerar Mot sItt eGet bästa Advokat Claes Borgström har arbetat med brottmål under hela sin advokatkarriär, i början mest Helen Westlund. » Advokaten Nr 9 • 2012 47