Advokaten 1
Debatt Specialister på whiplash? Försäkringsbolag
ens påstående att det finns vissa specialiteter som är mer lämpade än andra specialiteter att bedöma whiplashskador är felaktigt, menar leg. läkare Tomas Timander. F Tomas Timander. örsäkringsförbundets personskadekommitté skriver i cirkuläret 1/2010 (22/10 2010) att ”Följder efter nackdistorsion bedöms av ortoped eller neurolog”. Försäkringsbolagen har alltid varit väldigt noga med att poängtera att deras medicinska rådgivare som skall bedöma whiplashskador (nackdistorsion) är specialister på området. Själv har jag upprepade gånger i domstol och i egenskap av sakkunnig/vittne försökt förklara att det inte finns någon särskild specialitet som inbegriper whiplashskador. Jag menar att whiplashassocierade besvär (WAD) har ett mångfacetterat spektrum, och bäst lämpade för att bedöma denna typ av skador är de vårdgivare med allmän inriktning som dagligen kommer i kontakt med problemet för utredning och behandling, oftast husläkare, distriktsläkare och sjukgymnaster. Trots att jag återkommande påpekar detta förhållande vidhåller försäkringsbolagen att deras medicinska rådgivare som är specialister i ortopedi och neurologi är de läkare som är skickligast på att handlägga och bedöma whiplashrelaterade skador. Detta föranledde mig att göra en ”test” och remittera en kvinna född 1969 som varit inblandad i en trafikolycka med whiplashtrauma och därefter utvecklat ett kroniskt smärttillstånd i nacken. Min första remiss gick till neurokirurgiska kliniken, Karolinska sjukhuset (KS), där det i journalen och remissvaret daterat 17/12 2012 går att läsa: ”Neurokirurgiska kliniken handlägger inte whiplashrelaterade skador”. Min andra remiss gick till ortopedkliniken KS och i remissvaret 20/2 2013 går att läsa: ”Vi behandlar inte whiplashrelaterade symtom” och ”därmed har vi inget att erbjuda”. Slutligen skickade jag en remiss till neurologkliniken KS och i remissvaret 7/3 2013 går att läsa: ”Vad gäller whiplashrelaterade besvär har vi inga speciella resurser eller erfarenheter”. Med detta vill jag visa att försäkringsbolagens påstående att det finns vissa specialiteter som är mer lämpade än andra specialiteter att bedöma whiplashskador är felaktigt. Att en läkare råkar vara professor i ortopedi eller neurologi borgar på intet sätt för speciella kunskaper i whiplashskador. Om man synar dessa medicinska rådgivare lite närmare så är deras specialistområden oftast något helt annat än whiplashskador och deras kliniska kontakt med whiplashskadade patienter mycket sparsam. Försäkringsbolagens förhoppning är förvisso att domstolen skall ta intryck av fina titlar. I själva verket och efter vad som tydligt framgår i de olika remissvaren så finns det inte några särskilda specialister på whiplashskador. En viktig uppgift för patientens juridiska ombud är således att i domstol förklara att de läkare som är bäst på att bedöma whiplashskador är de läkare som har lång klinisk erfarenhet av att utreda och behandla whiplashskador och kan visa detta. Tomas Timander Leg. läkare Om onödiga kostnader i rättsväsendet Advokat Tommy Nilsson reflekterar över hur resurserna inom rättsväsendet understundom används på ett mindre genomtänkt sätt. E Tommy Nilsson. n söndag i början av augusti, blev jag kallad till en häktningsförhandling av Uddevalla tingsrätt att äga rum på polishuset i Uddevalla. Den misstänkte var en medelålders jovialisk man som mycket samarbetsvilligt medgav vad han misstänktes för. Strax innan förhandlingen skulle börja, dök det till min förvåning upp tre tulltjänstemän, ditresta från Göteborg. Då jag frågade vad de gjorde där, svarade de, att de var ditkommenderade för att transportera den misstänkte till häkteslokalen, om han blev häktad (vilket man vanligtvis blir om man transporterat cirka 35 kilo cannabis genom Sverige). 42 Häkteslokalen, vilken framför allt används under helghäktningar, ligger mitt i polishuset. Från arrestlokalen är det ungefär tjugofem meter till häkteslokalen. Blir den misstänkte häktad, blir personen transporterad, via hiss fyra meter upp till häktet, för att där omhändertagas av kriminalvården. På min fråga, varför tulltjänstemännen kommit dit, för att utföra ett arbete, att föra en person fyra meter via en hiss, blev svaret att polisen inte hade resurser, att utföra denna syssla! I den debatt, som förs från politikerhåll, och kanske framför allt på grund av den utredning, som pågår, och i huvudsak går ut på att minska kostnaderna för advokater, tillåter jag mig att göra en reflektion: Vad är kostnaden för en advokats arbete under en och en halv timma, mot de kostnader som uppkommer för att polisen inte kan uppbåda resurser att transportera, en helt ofarlig person, fyra meter upp i en hiss? Istället måste tre tulltjänstemän åka sexton mil och vara borta från sitt ordinarie arbete under en helgdag för att utföra denna obehövliga syssla, som helt utfördes i polishuset. Man kan ju fråga sig, hur många sådana här utgiftsposter finns som underlag i utredningen, eller är inte utredningen uppmärksammad på att sådana kostnader finns? Tommy Nilsson Advokat Advokaten Nr 7 • 2013