Advokaten 1
Debatt Regleringen av advokatens Allan Stutzinsky
adresserar många viktiga frågor angående regleringen och omfattningen av advokatens tystnadsplikt. Jag delar dock inte Allan Stutzinskys uppfattning i alla delar och finner därför anledning att lämna min syn på regleringen av dessa mycket centrala och viktiga frågor. Det skriver Anne Ramberg, Advokatsamfundets generalsekreterare. I Anne Ramberg. nledningsvis är det viktigt att skilja mellan den straffrättsliga och den etiska regleringen av advokatens tystnadsplikt. Det är dock inte en alldeles enkel uppgift. När det gäller den straffrättsliga regleringen fanns för advokater vid de allmänna advokatbyråerna sedan tidigare en på visst sätt straffsanktionerad tystnadsplikt och också i den numera upphävda sekretesslagen (1980:100) intogs en sådan bestämmelse. Enligt dåvarande 9 kap. 9 § sekretesslagen gällde sekretessen för advokater vid allmänna advokatbyråer i ärende om rättsligt biträde eller rörande förvaltning i konkurs 1) för uppgift som det kunde antas att den rättssökande hade förutsatt skulle bli behandlad förtroligt och 2) för uppgift i övrigt om någons personliga eller ekonomiska förhållanden, om det kunde antas att han led skada eller men om uppgiften röjdes. BROTT MOT BESTÄMMELSEN bestraffades enligt 20 kap. 3 § brottsbalken (BrB), som brott mot tystnadsplikt. Enligt departementschefen skulle emellertid en otillfredsställande situation uppstå om advokater i enskild tjänst inte skulle omfattas av en motsvarande reglering. För att bota denna 48 brist infördes i 8 kap. 4 § första stycket tredje meningen rättegångsbalken (RB) en skyldighet för ”annan advokat” att förtiga vad han får kännedom om i sin yrkesutövning när god advokatsed kräver detta. I andra meningen i samma bestämmelse intogs en hänvisning till 9 kap. 9 § sekretesslagen beträffande sekretessen för advokater vid de allmänna advokatbyråerna. Formuleringen av bestämmelsen hämtades från 34 § andra stycket i stadgarna för Advokatsamfundet. Konsekvensen av lagändringen blev att också brott mot tystnadsplikten för advokater i enskild tjänst omfattades av det straffrättsliga ansvaret i 20 kap. 3 § BrB. I FRÅGA OM SEKRETESSENS omfattning uttalade departementschefen att den omständigheten att olika bestämmelser reglerade sekretessen för advokater i enskild respektive allmän tjänst inte skulle innebära någon skillnad (se prop. 1979/80:2 del A s. 395 f.). Så som detta uttalande måste förstås är det de särskilda rekvisiten i 9 kap. 9 § sekretesslagen som kvalificerar till ett straffrättsligt ansvar för advokater. Detta vinner stöd av att det i fråga om tillämpningen uttalades att ingripande i disciplinär ordning fortfarande skulle vara det normala sättet att beivra advokaters brott mot tystnadsplikten. Det angavs vidare att möjligheten att väcka åtal borde utnyttjas i de fall där fråga var om advokat brutit mot tystnadsplikten genom att meddela uppgifter för publicering eller genom att offentliggöra uppgifter i massmedia. För att framhålla att det straffrättsliga ingripandet var av undantagskaraktär föreskrevs dessutom att Justitiekanslern skulle ha exklusiv kompetens som åklagare i mål angående brott mot tystnadsplikt av advokat. Som förutsättning för åtal angavs dessutom att detta skulle vara påkallat från allmän synpunkt. Bestämmelsen i 9 kap. 9 § sekretesslagen upphävdes, sedan de allmänna advokatbyråerna lagts ned, i de delar som avsåg advokater och den avser numera enbart notarius publicus. I lagstiftningsärendet anmärks att ändringen enbart är redaktionell (prop. 1999/2000:26 s. 45). Bestämmelsen är numera överförd till 40 kap. 2 § offentlighets och sekretesslagen. Någon grund för att anse att det straffrättsliga ansvaret för advokatens brott mot tystnadsplikten enligt 20 kap. 3 § BrB omfattar åsidosättande av alla de fall då advokaten har en skyldighet att förtiga vad han eller hon har erfarit i sin yrkesutövning enligt god advokatsed finns inte. Advokatens straffrättsliga ansvar för brott mot tystnadsplikten måste i stället anses omAdvokaten Nr 7 • 2013