Nöjesnytt Växjö 1
MÅNADENS PROFIL JOHAN ROOS Text. Ola Karlsson Fot
o: Martina Wärenfeldt På Växjö Vipers hemsida presenteras Johan Roos med orden ”poängproducerande back med det stora älgaklivet”. Och även om man aldrig sett honom på plan har man när man träffar Johan inte svårt att se just den bilden framför sig. Han är lång, nästan för lång för att prata med, så lyckligtvis tråcklar han ner de långa benen i en stol på Nöjesnytts kontor för en pratstund, men han visar sig omedelbart vara en ytterst sympatisk ung man. Johan Roos har med sina 24 år redan hunnit bli en av Växjö Vipers stöttepelare och allra främsta profiler. Det mesta i hans liv kretsar kring innebandyn just nu, men till en början var det fotboll som var Johans stora passion. Och så hade det nog förblivit om inte hans föräldrar varit så förbaskat engagerade och företagsamma när Johan var en liten parvel hemma i Öjaby. –När jag var sex år startade mamma och pappa tillsammans med några andra föräldrar en innebandyförening, helt enkelt för att de tyckte att ungarna behövde någonting att göra, säger Johan. De hade ingen erfarenhet, eller ens något större intresse av just innebandy, men de har alltid varit väldigt engagerade i samhällslivet och de tyckte det här var ett bra initiativ. Det var det också, för det blev ett enormt intresse för klubben och naturligtvis började både jag och min äldre bror Erik att spela. Under en lång period var Johan dock inställd på att det var fotboll som var grejen för honom. Han började på fotbollsgymnasium, men i samma veva började han känna att innebandyn hade något som fotbollen inte kunde ge honom. –Jag började nog växa ifrån fotbollen, säger Johan fundersamt. Träningen började kännas lite slentrian och det var alldeles för mycket träning kontra match (skratt). Inom fotbollen är det bara fotboll som gäller, inget annat existerar, och jag kände att det inte fanns utrymme för personlig utveckling och träning. Innebandyn var lättare på det sättet och jag kände att jag fick mer utrymme att vara mig själv där. Sedan berodde det naturligtvis också mycket på de fantastiska ledare jag hade inom innebandyn då, och alltid har haft. Man ska aldrig underskatta värdet av bra ungdomsledare. Under andra året på fotbollsgymnasiet bestämde sig Johan för att skippa fotbollen och satsa helt på innebandyn. Talangen var det inget fel på och snart hade han skrivit på för Växjö Innebandyklubb, sederma Växjö Vipers. Nu har han varit klubben trogen i sju år och det finns sålunda inga anledningar att ångra satsningen. I takt med framgångarna förändras naturligtvis också förutsättningarna och Johan erkänner utan omsvep att det inte blir mycket tid över för annat än innebandy. Innebandyn i Sverige har gått från att vara en hobbyverksamhet till en professionell idrott, med Sverige som en av de ledande nationerna i världen och Växjö Vipers hårdsatsar på att etablera sig i SSL. Detta innebär i sin tur att Johan rimligtvis borde kunna ha innebandyn som sitt yrke, men så är det inte. För Johan är det helt ok. ”DET FINNS SJÄLVKLART PROFFSSPELARE I SSL, MEN JAG TRIVS FAKTISKTMED ATT HA ETT JOBB VID SIDAN OM. DET GÖR ATTMAN KOMMER NER PÅ JORDENMELLAN MATCHERNA OCH INTE GÅR OCH ÄLTAR SAKER SOM MAN KANSKE SKULLE GJORT ANNARS.” Nu finns det en annan verklighet också, vilket jag tycker är skönt. Många svenska spelare är ju proffs i Schweiz, där det finns helt andra pengar bakom än i Sverige, och visst lockar det lite att testa på det. Samtidigt är jag nog lite för hemmakär för det (skratt). Johan återkommer flera gånger under intervjun till hemstaden och familjen: polarna, gemenskapen i laget, föräldrarna – som alltid stöttat utan att vara pådrivande – och förhållandet till den fyra år äldre brodern Erik. När Erik kommer på tal ler Johan lite extra, av en alldeles speciell anledning. –Jag har alltid tagit rygg på brorsan och följt i hans fotstpår hela mitt liv. Jag gick samma gymnasíum, bytte till innebandy precis som han och nu spelar vi i samma lag. Erik är ju lagkapten och en riktig ledartyp och jag har alltid sett upp till honom för de egenskaperna. Han är min förebild, fast jag är en bättre innebandyspelare, skriv det, haha. ”DET HAR HÄNT SÅ MYCKET I KLUBBEN UNDER DE HÄR ÅREN. VI HAR TAGIT STEGET UPP I HÖGSTA LIGAN SSL, VI HAR EN FANTASTISKT FIN NY ARENA I FORTNOX OCH VI HAR EN RIKTIGT BRA UNGDOMSVERKSAMHET, NÅGOT SOM GLÄDJERMIG EXTRA MYCKET” Johan beskriver sig själv som spelare som resolut, stark, snabb och med ett bra skott. Hans längd är närmast en fördel, menar han och framhåller räckvidden som ett stort plus. Hans spelstil och kvaliteter har heller inte gått obemärkta förbi inom svensk innebandy och den 11 september gjorde Johan Roos debut i den blågula landslagströjan i en vinstmatch mot Finland. –Jag har varit med på ett par landslagsläger innan, men nu fick jag äntligen spela match också, ler Johan. Det var en mäktig upplevelse, men jag trodde nog jag skulle fundera mer på det. Spelmässigt funkade det helt ok, tycker jag. Det är en nivå upp i både snabbhet och fysiskt spel, men det var ändå ett kvitto på att jag står mig i den konkurrensen och den typen av spel. Det är VM i december och det vore så klart kul att få vara med där, men det ser jag mer som en bonus. Just nu koncenterar jag mig på att prestera i Vipers, så får vi se hur långt det räcker.