Advokaten 1
Gästkrönika GÄSTKRÖNIKÖR DAN ELIASSON Var gör res
urserna en sådan här krönika kanske borde inledas med tankar kring gängvåldet i Göteborg nyligen eller om andra viktiga polisiära frågor. Eller varför inte reflektioner efter några månader som rikspolischef. Jag väljer medvetet en annan vinkel som handlar om hur vi skapar trygghet med ett bredare samhällsengagemang. Knappt 12 000 personer ligger bakom en stor del av den totala brottsligheten i landet. Sammantaget står de för 56 procent av samtliga lagförda brott. Denna tankeväckande analys presenterade Brottsförebyggande rådet (Brå) i en rapport för några månader sedan. De 12 000 personerna ges den något trubbiga beteckningen högaktiva lagöverträdare och återfinns i hela landet, även i mindre kommuner. Jag har funderat en del kring detta. Och jag kan inte låta bli att känna en stor bedrövelse inför denna statistik. I den ryms många mänskliga tragedier. Livet är inte alltid rättvist, de som hamnar i en kriminell livsstil har ofta haft oddsen emot sig från början. Det ursäktar självklart inte att man begår brott – alla människor gör sina val – men det är en förklaring till varför de har hamnat i sin situation. Rättsväsendet lägger ned stora resurser för att hantera denna brottslighet. Det är polisanmälningar som ska skrivas, förhör med misstänkta och vittnen, tekniska undersökningar, sökningar i spaningsregister, kontakter med brottsutsatta osv. När någon grips innebär det mer jobb med transporter av misstänkta och förvaring i arrester och häkten. Går saken till rättegång krävs arbetsinsatser från åklagare, domare, advokater, målsägandebiträden med flera. De straff som vi sedan dömer ut för de här mängdbrotten blir ofta någonting mellan böter och ett kortare fängelsestraff. 18 Skulle inte samhället kunna angripa det här problemet på ett annat sätt? För det finns en orsakskedja här. Och frågan är om våra åtgärder grundas i en korrekt analys av orsakerna till alla brott som de här personerna begår. Brås analys är följande. En gemensam nämnare för de högaktiva lagöverträdarna är att en stor andel bedöms ha ett aktivt missbruk – cirka 80 procent har dömts for ringa narkotikabrott. Andra vanliga brott som de begår är snatterier, stölder, olovlig körning, olaga hot, brott mot knivlagen, rattfylleri och misshandelsbrott som inte är grova. Grövre brott som rån är ovanliga. en dimension av denna brottslighet är att de högaktiva lagöverträdarna begår färre brott med stigande ålder. De mest högaktiva är de yngre. Många av dessa återfinns sannolikt i den stora svansen kring grovt kriminella som återfinns i många av våra större städer. I höstas presenterade Rikskriminalpolisen (numera polisens Nationella operativa avdelning) en rapport om denna problematik. Analysen i den visar att det finns en stor grupp unga som flockas kring de grovt kriminella och står för narkotikaförsäljning, stölder och inbrott i närområdet. Nästan inget tyder på att de kan leva på sin brottslighet. Vad har egentligen samhället för samlad strategi mot denna brottslighet? Jag saknar ett sådant samtal i Sverige. Grundproblemet för många av dessa personer är deras drogberoende. De måste bli drogfria, vilket kräver en effektiv och uthållig missbruksvård. I förlängningen behöver de en bostad och hjälp att skapa en meningsfull tillvaro med sysselsättning och ett socialt nätverk. Bland de unga lagöverträdarna ser det nog lite annorlunda ut, även om Advokaten Nr 3 • 2015