STT 1
TRANEMO BYGDEN AMBJÖRNARP | DALSTORP | GRIMSÅS |
GÖLINGSTORP | HOFSNÄS | HULARED | LIMMARED | LJUNGSARP LÄNGHEM | MOSSEBO | MÅNSTAD | NITTORP | ROSENLUND | SJÖTOFTA | TORPA | TRANEMO | UDDEBO | ÖLSREMMA REDAKTÖR: ANN SOFIE WAHLBERG · 0325-479 52 TRANEMO Minnesplatsen vid kanten av riksväg 27, där två personer miste livet efter bussolyckan för tre år sedan, visar tre år av saknad. Tidig morgon den 4 december 2014 hoppade Julia och Tovas mamma Monica på en buss till Köpenhamn. Hon skulle aldrig mer komma hem igen. ”Nu är sorgen mer en liten plutt M ånga har slutat fråga hur jag mår. De tycker att jag borde gått vidare nu, säger Julia Hesselroth. Hon har svårt att förstå att folk runtomkring tror att allt är som vanligt bara för att det gått några år. Hon mådde inte bara dåligt den där första svåra tiden. Det kommer lite nu och då även idag. Kommer kanske alltid att göra det. För drygt tre år sedan dog hennes mamma i bussolyckan utanför Tranemo. Julia och lillasyster Tova Gustafsson sitter i den grå soffan i Julias lägenhet i Sjötofta. Där har hon tillsammans med pojkvännen Kieran bott sedan september. Utanför lägenhetens fönster är allt som vanligt, bilar parkeras, människor hastar till sina arbeten och solen går upp varje morgon. På utsidan är allt som vanligt även med Julia och Tova. Men på insidan har de varit med om mer än många andra någonsin kommer att behöva uppleva. – Det är jobbigt att bli sedd som den som förlorat sin mamma. Det var inte jag som var med i olyckan och jag trivs inte när andra tittar på mig och tycker synd om mig så fort det pratas om bussolyckor, säger Tova. – Jag vill kunna fortsätta bygga mitt liv och inte bli stämplad. Olyckan och sorgen är inte hela min identitet, säger Julia. I förra veckan var det tre år sedan bussolyckan skedde. En sorglig dag, men sorgen är Julia och Tovas följeslagare hela tiden, de sörjer inte extra just på årsdagen. – Jag känner mig ofta så tom, vet inte om jag någonsin kan bli riktigt lycklig igen, säger Julia. – Jag mår mycket bättre idag än när det hände men jag är inte heller lycklig hela tiden, det kommer i perioder. Jag saknar henne, säger Tova. Sorgen är lättare att bära idag än för tre år sedan men den finns där i varje andetag. – Jag tyckte mer synd om mig själv i början och frågade varför just hon. Nu är sorgen mer en liten plutt i huvudet, säger Tova. Den stora, mörka hopplösheten har gett vika. – Men tomheten och önskan att kunna vara med henne finns kvar. Jag saknar tryggheten, den finns inte med mig längre. Den var ju hon, säger Julia. Rummen i lägenheten är fulla av saker från mamma Monica. Saker som skapar minnen och lugn. En oas i en värld som går upp och ner. – Vissa dagar mår jag jättedåligt och vet knappt hur jag ska klara dem. Blir det stressigt och jobbigt faller jag djupt, säger Julia. Systrarna pratar om mammas smycken och örhängen som hon ofta använde. Och hennes parfym. Den de luktar på när de vill bli påminda om hur hon var och hur mycket de saknar henne. En parfym med doft av trygghet. – Det är någonting med doften, den påminner mig så mycket om henne, säger Tova. Mamma Monica hade en stor walk-in-closet i huset de bodde i. Många av kläderna finns idag hemma hos Julia. – Vi har samma smak och ibland använder jag kläder som var hennes. Det blir som en tröst för mig och ett sätt att vara nära. För ungefär en månad sedan upplevde Tova en dröm som betytt mycket för henne. – I drömmen satt vi i soffan, mamma och jag, och hon sa till mig att hon alltid kommer att finnas för mig. Jag såg hennes svarta hår och hörde hennes röst, den där ljusa men ändå mörka hon brukade använda. När jag vaknade skrattade och grät jag om vartannat. Det var nog hennes sätt att ta kontakt, säger Tova. Foton på sin mamma har de många. Att titta på dem ger dem en del av den där tryggheten tillbaka. – När jag tänker på henne ser jag henne när hon kommer på cykeln från jobbet. Hur jag springer ut och pratar med henne om hur skoldagen varit, säger Tova. – Och jag tänker att hon nästan alltid, om hon inte jobbade, låg på soffan när jag kom hem från skolan och vi pratade om allt, säger Julia. Att få prata med henne är vad de saknar absolut mest. – Mamma stod för det emotionella och pushade och peppade alltid, säger Tova. – Jag skulle så gärna vilja prata med henne igen. Bara det där enkla som att fråga henne hur jag ska laga den där maten eller få råd om hur jag ska göra i vissa situationer. Men det kommer aldrig mer att hända, säger Julia. YLVA HIDENG ylva@stthuset.com Systrarna Julia Hesselroth, 19 år och Tova Gustafsson, 12 år, tillsammans med Julias katt Aurora. I händerna håller de foton av mamma Monica. Bilderna av henne är viktiga minnen. FOTO: YLVA HIDENG TRANEMO Brandbilen från stationen i Tranemo är den första att nå det stenfyllda diket. Där ligger en vit buss på sidan. Inne i bussen finns drygt 40 skadade. Klockan har alldeles nyligen slagit sju. Kathleen Wireklev står påklädd i hallen i villan i Tranemo tillsammans med sin son. Det är dags att åka och lämna på fritids. Då börjar det pipa i hennes ficka. – På den tiden hade vi sökare som pratade med oss. Stort larm. Trafikolycka. Säger den syntetiska rösten i sökaren. Torsdag den 4 december 2014 var hon en av tre brandmän som hade jour. Det är först när hon kommer till olycksplatsen som hon riktigt förstår förödelsen. Där syns säten som förvridits, balkar som flyttats och gardiner som hänger till synes fritt i luften. Flera passagerare står upp bak i bussen. – Jag säger att vi måste skapa utrymme. Jag både peppar och håller i dem. Någon kliver upp på mitt knä och över de 50 meter som bussen kanat i diket. Bussolyckan är en av de större händelser som brandkåren i Tranemo varit med om. Jag både peppar och håller i dem. KATHLEEN WIREKLEV ut genom ett takfönster. Andra leder jag ut genom bakrutan. Kathleen minns jorden och stenarna, ojämna under hennes fötter. Av det som en gång var bussens fönster på vänstra sidan fanns inget kvar. Glassplittret låg utspritt för sig. – Jag tänker på alla hjälpsamma. De lindrigt skadade som hjälpte de mer skadade. Alla var samlade, ingen rusade runt i panik på platsen. Jag vill ge beröm till alla för det. YLVA HIDENG Kathleen Wireklev har arbetat som deltidsbrandman på Södra Älvsborgs Räddningstjänstförbund sedan 2008. FOTO: YLVA HIDENG – Men det är de anhöriga jag tänker mest på, känner sorg över vad de måste ha fått uppleva. Olycksplatsen kan hon passera utan att se svåra bilder fram