Göra allt möjligt 1
Göra allt möjligt som exempel nämns ett pågående
utvecklingsarbete för att ”stärka och främja kulturella mötesplatser, tillgänglighet av professionell scenkonst och en levande landsbygd”. Rapporten innehåller flera exempel på utvecklingsområden av relationell karaktär, bland annat metoder för delaktighet och kommunikation ”i det nya medielandskapet”, som en aktör uttrycker det. Inom teater-, dans- och musikområdet formuleras bland annat ett behov av öppna repetitioner, utvecklade möjligheter för amatörmusiker att framträda samt utvecklat fadderskap för barns och ungas kännedom om konstnärlig verksamhet. Från biblioteksområdet nämns användardrivna metoder för att stödja biblioteken i deras utveckling och arbetssätt för de prioriterade målgrupperna. Det ges också exempel på behov av att utveckla verksamheters kommunikation och tilltal. Svar från arkivområdet pekar på vikten av att bredda bilden av verksamheten. För alla? Vilket utrymme anser sig då verksamheterna ha att påverka vilka som tar del av verksamheten utifrån befintliga resurser och uppdrag? Svaret på frågan varierar, exempelvis mellan främjande och producerande verksamheter, där främjande verksamheter i något högre utsträckning ger uttryck för att ha flexibilitet i arbetssätten samtidigt som resurserna kan vara begränsade. Frågan om påverkansutrymme tar sin utgångspunkt i verksamheternas befintliga resurser, och det förekommer reflektioner kring resurser i samtliga kulturområden. Ett vanligt konstaterande är att utvidgade resurser möjliggör ett utvidgat arbete och man reflekterar bland annat kring kvalitativa respektive kvantitativa arbetssätt och mål. En reflektion som görs på sina håll är att det är resurskrävande att bygga relationer till en ny publik och samtidigt behålla och fördjupa relationen till den befintliga. Samtidigt betonas vikten av långsiktighet och kontinuitet för att uppnå bestående resultat när det gäller att bredda deltagandet – att enstaka riktade projekt inte är tillräckligt och att det är viktigt att inte endast ”stirra sig blind på besökssiffror”, som en aktör uttrycker det. En angränsande utmaning som lyfts är att krav på egenfinansiering och biljettintäkter kan begränsa möjligheten att arbeta smalt. En aktör inom musikområdet uppfattar att det finns en diskrepans mellan statens förväntningar på de regionala musikinstitutionerna att nå ut bredare och avsaknad av medel att söka för detta arbete. En teaterinstitution konstaterar att de redan i dag har full beläggning och ytterligare någon reflekterar kring uppfattningen att ”alla” ska ha tillgång till kultur och eget skapande och menar att man kanske måste acceptera att bild- och formkonst är en smalare konstform som inte intresserar alla och att det finns en risk att konsten blir urvattnad om den ska passa alla. Men vad ska prioriteras när resurserna inte räcker? Från olika områden ges exempel på strategiska angreppssätt för att hantera balansgången mellan olika mål, exempelvis att ha ett varierat utbud, en samverkan med kommuner som tillgängliggör kulturen för alla barn och unga, att fokusera på några kommuner vissa år eller att särskilt prioritera skolor eller ungdomar i områden där tillgången till kultur och kulturdeltagandet är lägre. 13/98