Advokaten 1
» utom pekar på att allt fler beteenden faktiskt
kriminaliserats på just detta område. – Samtyckeslagen är den sjätte utvidgningen av våldtäktslagen sedan början av 1980-talet, säger han. Totalt sett ger dock inte forskningen, enligt Estrada Dörner, någon som helst grund för de katastrofscenarier som ibland målas upp. – Det finns inte något som tyder på att Sveriges brottsutveckling befinner sig i total systemkollaps, eller att brottsligheten är bortom all kontroll i dag i Sverige. Den väldigt svarta bild som politiker från de tre största partierna ger av Sverige tycker inte jag att det finns fog för, varken i de fakta som deras expertmyndighet Brå ger, eller från andra forskare. Det är i mina ögon en politisk produkt som också blir väldigt accentuerad under ett valår, och som förstärks av att de alla tre största partierna säger samma sak, säger han bestämt. Felipe Estrada Dörner är övertygad om att de flesta riksdagspolitiker och statsråd också känner till forskningen och hur den kan tolkas. – Vi har alla gjort dragningar om detta. Rimligtvis har de politiskt sakkunniga och statssekreterarna också läst forskningen så att de vet att bara för att en siffra ökar från fyra procent utsatta tills sex procent utsatta så betyder inte det att brottsligheten har ökat med 50 procent. Ändå så säger de det, konstaterar han lite uppgivet. På en direkt fråga håller de politiska partierna själva med om att all brottslighet inte ökar och att man ska undvika svartmålningar. Samtidigt påpekar flera av dem Henrik Tham. att vissa typer av allvarliga brott faktiskt ökar, vilket är skäl till hårda åtgärder (se enkät på s. 46). MEDIER OCH POLITIK SAMSPELAR Förutom ropen efter fler poliser delar också samtliga partier omsorgen om brottsoffren, en omsorg som bland annat tar sig uttryck i krav på hårdare straff för förövarna och bättre uppklarningssiffror för polisen. Henrik Tham tycker att kopplingen är en smula långsökt. – Om jag till exempel blir av med egendom vill jag i första hand ha tillbaka den. Det är viktigare för mig än att brottet klaras upp, säger han. Själva begreppet brottsoffer är förhållandevis nytt i Sverige. Först 1970 förekom det första gången i svenska språket. Sedan dess har antalet motioner i riksdagen om brottsofferfrågor mångdubblats. Fokuseringen på offren för brott märks också i medierna. Statsvetaren Marie Demker har skrivit om hur medierna porträtterar offer och förövare. Demker ser en tendens att vi från 1990-talet och framåt allt mer uppmuntras att identifiera oss med, och sympatisera med brottsoffret. – Brottsofferfrågan kommer tidigare, men från 90-talet blir beskrivningarna allt mer detaljerade och känslosamma. Så det handlar inte bara om hur mycket media skriver utan också om hur man beskriver offer och förövare. Det styr våra känslor. Vilka ska vi identifiera oss med och vad ska vi känna oss upprörda över, förklarar Klara Hermansson. Medierna spelar också en stor roll för hur vi ser på och vad vi tror oss veta om brottsligheten rent geneRättspolitiken från konsensus till Länge ansågs straffrätten främst vara en fråga för experter. En framgångsrik amerikansk presidentkandidat bidrog till att ändra på detta. FOKUS: RÄTTSPOLITIKEN OCH VALET I 36 36 sin nyutgivna bok Kriminalpolitik skildrar Henrik Tham utvecklingen av kriminalpolitiken från 1965 fram till våra dagar. Han konstaterar att frågorna om brott och straff till en början inte alls ansågs lämpa sig för politiska diskussioner, utan att det snarare var ett område för forskare och särskilt engagerade. Situationen ändrades i samband med riksdagsvalet 1973, då Moderaterna satsade på att lyfta fram lag och ordning. Inspirationen kom troligen från USA, där president Richard Nixon 1968 valdes till president efter att ha krävt hårdare krav mot kriminella. Retoriken fick effekt även i Sverige, och det var på 1970-talet som strafflagstiftningen började växa i omfattning på allvar. ADVOKATEN NR 6 • 2018