Nöjesnytt Växjö 1
SIONERSKIVRECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECEN AD
NA "Run, Lucifer" (Despotz/Playground Music) Bästa låt: "Beautiful hell" nnnnn Det är bara ett år sedan Adna Kadic från Göteborg släppte sitt debutalbum "Night". Numera bor hon i Berlin och trots att allt är inspelat hemma i hennes sovrum har musiken på uppföljaren "Run, Lucifer" nått större dimensioner. Stillsamt, innerligt och vemodigt spränger hon det intima rummets gränser. Att James Blake är den artist Adna allra helst skulle sjunga duett med känns helt följdriktigt. De delar samma, i positiv bemärkelse, prövande inställning till musiken, experimenterar sig fram till exakt rätt uttryck. Adna har framtiden för sig - i den här takten kommer hon snart att skapa ett mästerverk. "Run, Lucifer" är inte där riktigt ännu. Än så länge saknas både hitlåtar och mer av den skevhet och friktion som behövs för att göra musik till något mer än bara "välgjord". SARA ULLBERG MODEST MOUSE "Strangers to ourselves" (Epic/Sony) Bästa låt: "Coyotes" nnnnn 2007 kom den senaste Modest Mouse-plattan, vilket innebär att indierockveteranerna har jobbat på "Strangers to ourselves" i åtta år och bandet uppges ha varit så inspirerade att de spelade in material till två hela album av bara farten. Och ändå låter det, på gott och ont, ungefär som vanligt. Isaac Brock sjunger precis lika bra som han alltid har gjort, de intrikata melodierna förnöjer och låtar som "Ansel", "Coyotes" och "Wicked campaign" är toppen. Men albumet håller inte hela vägen, det innehåller idiotiskt många låtar (15 stycken) och soundet känns ofta daterat. För den moderna indiediggare som bara hört talas om Modest Mouse genom Vampire Weekends "Step" är dock "Strangers to ourselves" en okej introduktion som, förhoppningsvis, kan leda vidare till Issaquahbandets klassiska album från slutet av 1990-talet. LINUS BRÄNNSTRÖM SKURKLANDET "Det stora ingenting" (Havet brinner) Bästa låt: "Kom tillbaks om jag behövs igen" nnnnn Malmö-bandet Skurklandet lägger ut blåkopian för "Det stora ingenting" i inledande "En livbåt flyter ut": En smittande orgelmelodi kickar igång tre minuters snärtig pop ackompanjerad av texter om hopplöshet och utanförskap. Ljudbilden är som ett eko från en folkölsmarinerad replokal anno 1978, med samma referenser som pop-, punk- och proggföregångarna hämtade sin inspiration från då. Tyvärr är produktionen något platt och klanglös, vilket medför att ett par av låtarna känns mer som demoversioner än någonting annat. Men i fina "Kom tillbaks om jag behövs igen" lyckas Skurklandet använda de tre minuterna till att skapa en atmosfär som för tankarna till en Kaurismäki-film, via Fastballs "The way". Den låten, och nummer som redan nämnda "En livbåt flyter ut" samt titelspåret är skäl nog till att snurra skivan några extra varv. JONATHAN JOHANSSON "Lebensraum" (Sony) Bästa låt: "Lätt att släcka 98" nnnnn Att sätta fingret på det mörka som händer i Europa just nu är inte det lättaste. Men Jonathan Johansson lyckas måla upp en bild med hjälp av en medvetet provokativ titel och låtar fyllda av både skuld över och beskrivning av skeendet. På så sätt är "Lebensraum" en viktig skiva, och en käftsmäll till den som tror att popmusik inte kan fylla en funktion. Med hjälp av sin drömmiga elektroniska pop skildrar Jonathan Johansson segregationen och det politiska Europa, men också sitt Malmö och längtan därifrån. "Lätt att släcka 98" borde till exempel bli en psalm för alla som längtat bort _ bara för att inse att man alltid vill komma hem igen. Jonathan Johansson har ett modigt och filmiskt berättande och sound som är alldeles unikt för honom. Problemet med "Lebensraum" är de inslag av funk, som i "Svindel och vind" som petas in här och var. De stör mig och väcker mig ur den dröm skivans bästa låtar vaggat mig in i. SARA HALDERT 84 | nöjesnytt MARINA AND THE DIAMONDS "Froot" (Warner Music) Bästa låt: "Immortal" nnnnn Få popstjärnor har ett sådant register som Marina Diamandis; hennes röst sträcker sig över mer än tre oktaver, går från mörkaste mörka till de högsta tonerna utan besvär. Utan andra jämförelser har den walesiska sångerskan också precis som Rihanna "en tår" i rösten - ett vemod som färgar av sig på allt hon rör vid. Utan större åthävor kan hon alltså enbart med röstens hjälp göra en högst medelmåttig låt extraordinär. Problemet med Marina and the Diamonds tredje platta "Froot" är bara att den innehåller alldeles för många extremt ordinära och stompiga låtar. Om Marinas röst är en fempoängare räcker låtmaterialet på skivan bara till en tvåa. Det hade behövts fler hjärtskärande vackra ballader som "Immortal" eller hittigare låtar än hyfsade rockdängan "Better than that" för att lyfta betyget från ett "lite bättre än okej". SARA ULLBERG PATRIK STANELIUS