Nöjesnytt Växjö 1
SIONERBIORECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECENS TH
E COBBLER Regi: Thomas McCarthy Med: Adam Sandler, Steve Buscemi, Dan Stevens med flera. STILL ALICE Regi: Richard Glatzer och Wash Westmoreland Med: Julianne Moore, Kristen Stewart, Alec Baldwin med flera. nnnnn Om jag glömmer alla mina kunskaper och alla mina upplevelser - ja, till och med mina barns namn - har då hela jag gått förlorad? Det är frågan som ställs i "Still Alice", där Julianne Moore skildrar Alzheimers sjukdom inifrån. Den 10 mars avled regissören Richard Glatzer i sviterna av sjukdomen ALS. Två veckor tidigare hade Julianne Moore tagit hem en Oscar för sin insats som den alzheimersjuka huvudpersonen i "Still Alice", som Glatzer regisserade tillsammans med äkta maken Wash Westmoreland. ALS och alzheimer är båda degenerativa sjukdomar. Det innebär att kroppens funktioner undan för undan bryts ner. ALS angriper musklerna medan alzheimer ger sig på vårt medvetande, men slutresultatet är det samma: en oundviklig och förtida död. "Still Alice" handlar om Alice Howland, framgångsrik lingvist på Columbiauniversitet i New York. Hon är lyckligt gift med en framstående läkare och har uppfostrat tre barn som har klivit ut i vuxenlivet. Men kort efter hennes femtioårsdag börjar något att hända med Alice. Hon glömmer ord, tappar bort sig mitt i en föreläsning och springer vilse under joggingrundan på universitetsområdet. När hon diagnostiseras med alzheimer börjar en tung resa för henne och familjen. Kanske är det på grund av deras egen sjukdomskamp som paret Glatzer och Westmoreland har kunnat skapa en så fint balanserad film om hur det känns att se sitt liv sakta rinna mellan fingrarna och att vara den som står bredvid. Men framförallt är det här Julianne Moores film. Aldrig har hennes unika begåvning varit mer uppenbar än här, när hon tar sig an Alice med lika delar precision och humanism. Särskilt fint är samspelet med Kristen Stewart som yngsta dottern Lydia – den enda i Alice familj som inte tassar på tå och som förmår att se bortom sjukdomen. För trots den nattsvarta premissen är "Still Alice" är en förvånansvärt ljus film. Framförallt genomsyras den av en djup empati för den drabbade. Det är Alice upplevelse som står i centrum, och även mot slutet när de flesta omkring henne bara ser ett tomt skal, så vet vi i publiken att det inte är sant. Att hon fortfarande är Alice. KARIN SVENSSON EN NY FLICKVÄN I rollerna: Romain Duris, Regi: François Ozon, Anaïs Demoustier, Raphaël Personnaz med flera nnnnn Simone de Beauvoir påpekade att man inte föds till kvinna, man blir det. Tina Fey plockade upp tråden vid årets Golden globe-gala med en punchline om att hon minsann lagt tre timmar på att förvandla sig till "kvinna" inför galan. Att vi mer eller mindre iklär oss våra könsroller känns väl inte så kontroversiellt i dag men när den franske regissören och provokatören François Ozon tar sig an ämnet gör han det med gott humör och i bättre form än sist. Sexualitet och identitet har alltid varit ett fundament i hans filmskapande men hans förra bidrag, den skamlöst gubbsjuka "Isabelle" om en 17-åring som över en sommar blir lyxprostituerad, verkar tacksamt nog vara en parentes. "En ny flickvän" är redan i förtexterna så mycket mer intressant, då en vacker kvinnokropp sminkas, friseras och ikläds en bröllopsklänning. Sedan läggs ett kistlock på den döda. Hon är Laura, den vackra och perfekta bästisen till Claire. De möttes som små flickor och i trettioårsåldern måste Claire alltså begrava sin själsfrände. Kvar lämnas bebis och maken David (Roman Duris). I sin sorg efter hustrun pockar ett gammalt behov på och David börjar klä sig som kvinna. Och det är en roll han vill fortsätta att undersöka. "Jag vill göra allt som man förbjuder mig som man", säger han till Claire, som lite motvilligt blir hans förtrogna i den nya spännande leken. Men det är inte Roman Duris rollfigur som egentligen fascinerar. Det är Claire (Anaïs Demoustier) som stjäl showen. För det är i hennes reaktioner på den döda bästisens mans transformation som det händer något verkligt spännande. Det känns som att Ozon sitter och ler i mjugg medan han låter tolkningsmöjligheterna knoppas och diverse olika könsroller glida på en fallande skala och blomma ut på olika sätt. Claires rakhyvelsreklamsnygge make lånar hennes leopardsjal, lagar mat och passar barn, hon kläs ofta i maskulina kläder medan änklingen David längtar efter hyperfemininitet och kämpar med sitt alter ego Virginia. Det är lustfyllt och inspirerande att se. "En ny flickvän" gör en sugen på bruka mer fördomsfrihet och betydligt mera läppstift. MIRANDA SIGANDER 88 | nöjesnytt INHERENT VICE I rollerna: Joaquin Phoenix, Owen Wilson, Reese Witherspoon med flera Regi: Paul Thomas Anderson nnnnn Supertalangen Paul Thomas Anderson har gjort film av den skygge kultförfattaren Thomas Pynchons roman och resultatet är en märklig och underhållande film noir-deckare med smutsiga fötter, som dragen genom en drogtung dimma av 1970-talsparanoia. Med en rollfigur med det fantastiska namnet Doc Sportello som huvudperson blir givetvis "What's up, Doc?" en ständigt återkommande hälsningsfras i den här filmen. Förutom att bjussa på en Snurre Sprätt-referens tjänar den också som en påminnelse till publiken om hur en del frågor är av retorisk natur. Att försöka svara på vad som egentligen händer här är nämligen ganska lönlöst. Den ständigt nedrökte privatdeckaren Doc (en imponerande Joaquin Phoenix) är en sexig motsvarighet till "The Big Lebowskis" The Dude, med glansiga ögon och ett krossat hjärta. Han känns för det mesta lätt bortkommen i ett Los Angeles som 1970 står och väger mellan en allt mer desperat age of aquarius-dekadens och en ny hård och kylig era. När Docs ex-flickvän Shasta dyker upp efter ett års frånvaro och behöver hjälp som en riktig Raymond Chandler-dame i nöd, startas en flummig tripp till kedjereaktion. Den är till synes fylld av märkliga sammanträffanden där Docs nemesis, polisen "Bigfoot", den mystiska Gyllene huggtanden och en snortande tandläkare dyker upp. Originalhistorien är skriven av Thomas Pynchon och i regissören Paul Thomas Andersons händer blir den precis så proppad med Hollywood-stjärnor, ångest, nostalgi och svindlande knäpphet som man kan vänta sig. Men den sövande "The master" (2012) är mina förväntningar nere på normala nivåer. Det är nog bra. För "Inherent vice" når inte upp till Andersons mästerklass, där "Magnolia" toppar listan framför "Boogie nights" och "There will be blood". Men trots den röriga handlingen blir det aldrig tråkigt, och det är ju detta som är Andersons styrka. Här tar han ett härligt soundtrack och skådisar i toppklass och film noir blandat med klassisk 1970-talsfilms-paranoia om systemet vs den lilla människan och tillsätter gladerotisk krydda. Det är meta, desperat, påtänt och kul. That's all folks. nnnnn En skomakare på Manhattan hittar ett magiskt föremål i sin källare i Adam Sandlers nya film. Den är inspirerad av ett vältummat ordspråk: Döm inte någon innan du har gått en mil i dennes skor. Elvis, Depeche Mode och Mauro Scocco – tre av alla de artister som har sjungit om att gå i någon annans skor. Ordspråket är en oslagbar metafor för att alla människor är olika, och att man inte ska döma någon innan man vet hela historien. Att människor är olika blir också tydligt när man tittar på skådespelaren Adam Sandlers karriär. Samtidigt som han har nomineras till priset för årets sämsta skådespelare tio gånger blir nästan alla hans filmer kassasuccéer. Sammanlagt har de spelat in 35 miljarder kronor. Faktum är att ju sämre kritik filmerna har fått, desto större biosuccéer har de blivit. Nya "The cobbler" handlar om Max Simkin, fjärde generationens skomakare på New Yorks Lower East Side. Han är ensam och utled på sitt arbete – tills han hittar en gammal symaskin som visar sig ha magiska krafter. När han får på sig ett par nysulade skor förvandlas han till personen som äger skorna. Plötsligt är Max liv fullt av möjligheter. I hans brokiga kundkrets finns en tvålfager dj (Dan Stevens från "Downton Abbey") och en hårdför gangster (Method Man från hiphopgruppen Wu-Tang Clan), och Max är snart både indragen i en duschkabin med en fotomodell och i riktiga skumraskaffärer. Filmen är regisserad av Thomas McCarthy, som ligger bakom lågmälda guldkorn som "The station agent" och "The visitor". Men då jobbade han med geniala karaktärsskådespelare som Peter Dinklage och Richard Jenkins, som kunde ge nerv åt materialet. Här har han fått nöja sig med Sandler, som är mer entonig än någonsin. Därför blir filmens komiska höjdpunkter högst oavsiktliga, när Max genomgår sina förvandlingar och en lång räcka skådespelare måste härma Adam Sandlers nollställda mimik. I övrigt är "The cobbler" en rörigt berättad komedi, som helt missar att ta till vara på sitt intressanta tema. KARIN SVENSSON MIRANDA SIGANDER