Nöjesnytt Växjö 1
Från något missuppfattad soulpunkare till hyllad
folkhemstrubadur – Love Antells resa in i svensk pops finrum har inte varit spikrak, men händelserik. Nu är han aktuell med nya albumet Barn av Amerika och en turné, som tar honom till Växjö Teater den 12 mars. L ove Antell är lite för smart för att låta sig låsas in i ett fack. Man vet liksom inte riktigt var man har honom och kanske är det också lite det som är poängen. När man trodde att man kunde sortera in hans gamla skötebarn Florence Valentin, aktiva mellan 2002 och 2010, under etiketten argasoul-rebeller-som-lyssnat-lite-för-mycket-på-Dexys vände han på steken och serverade ett längtande, smäktande och djupt romantiskt debutalbum i Johnny Drama. Ett album som inte alls handlade om att bränna ner Haninge, utan om att ständigt vara på väg, förlorad vänskap och en kärlek som, i hans egna ord beskrivs med ”alla som är mina vänner, dom kommer och dom går, men när vi ses så vet jag, att jag är där jag borde va’”. –Jag tror att många missuppfattade Florence Valentin med EP:n (Allt De Bygger Upp Ska Vi Riva Ner), berättade Love för mig i en intervju i samband med albumreleasen. Visst var referenserna och influenserna tydliga på vissa ställen, men det var mest för att jag medvetet lade ut hintar och blinkningar när jag ville vara tydlig. Att Love ofta blivit missuppfattad, både musikaliskt och på grund av sina ganska frikostiga kängor i media, är till stor del självförvållat. När det, enligt mångas mening förvånande nog, tillkännagavs att han var en av deltagarna i Så Mycket Bättre 2014, dök det upp en gammal DN-intervju där han spydde galla över Ola Salo och The Ark och de gånger jag intervjuat honom har han förvisso varit vänligheten själv, men samtidigt inte sparat på krutet mot kollegor och media. ”JAG VILL INTE GÖRA NÅN JÄVLA MARIT BERGMAN-POP, INTE GÖRA NÅGOT BARAFÖR ATT SÄLJA”. Jag är inte intresserad av det, eller av någon sorts konstlad cred som har med vad vissa människor i mediesverige säger är ok att gilla att göra. Jag har bara förakt för den svenska musikpressen och många artister i det här landet är alldeles för upptagna med att försöka verka rätt. Det är ett litet avståndstagande, men framför allt handlar det om att inte göra det förväntade, att förvåna både sig själv och andra, berättade han exempelvis för mig 2004. Love är således inte rädd för att säga vad han tycker, men samtidigt är han en av de där artisterna som verkligen låter musiken tala framför allt. Hans texter har gått från att vara öppet politiska och samhällskritiska till att mer och mer behandla relationer, men på senaste plattan Barn Av Amerika, hans andra som soloartist, är han tillbaka på barrikaderna. Titellåten är en hyllning till de som in- och utvandrar idag. Love, som själv har finska föräldrar beskriver tankarna bakom den så här: –Migration är den politiska fråga som mer än andra definierar vår tid. Vi konkurrerar på en global arbetsmarknad som ställer fattig mot fattig, arbetare mot arbetare och härkomst mot varandra och där rasistpartier röstas fram i flera europeiska länder. Min mamma drog från Finland på 1970-talet, hon skulle till USA. Men hon kom inte längre än till Stockholm för hon träffade min pappa på finlandsbåten över. Så jag är ett barn av Amerika. I Så Mycket Bättre visade han upp en lite mjukare sida – inte minst i den omskrivna relationen till Carola – men samtidigt blev hans versioner av kollegornas hits enhälligt hyllade, mycket tack vare hans förmåga av att föra in svärta där det behövdes, och ljus där det behövdes. Han har själv beskrivit sin musik som ”en extrem Ken Loach-film” och att det är själva berättandet som är intressant, inte huruvida det faktiskt är sant eller inte. Precis som den förvisso ironiskt betitlade samlingsplattan Hitsville Haningen (en fin referens till Motown, ofta kallat Hitsville USA) antyder är Antells låtar fyllda av hitkänsla och att han ännu inte fått den där riktigt stora singeln handlar nog mer om tillfälligheter än om något annat. Eller så är det den där avigheten, den där oviljan mot att bara vara till lags som ligger honom lite i fatet: –Jag är fortfarande förbannad på så mycket och min människobild är kanske svartare än nånsin. Fan, hade någon verkligen vetat vad jag tänker så hade jag nog hamnat på en anstalt för terroristbenägna. ■ TEXT: OLA KARLSSON FOTO: GUSTAF WAESTERBERG 14 | nöjesnytt