Nöjesnytt Växjö 1
SIONERSKIVRECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECEN IM
AGINE DRAGONS "Smoke + mirrors" (Interscope/Universal) Bästa låt: "The fall" nnnnn Det är frustrerande med musik som är nästan där. Så är det med Imagine Dragons andra skiva "Smoke + mirrors". Den är nästan personlig. Den når nästan ända fram. Men där Las Vegas-bandet hade kunnat mejsla fram en tät, bra indierockskiva sitter man i stället med 17 nästan-låtar i knät. Skivan har sina stunder, som utmärkta "The fall" och "Trouble", och Imagine Dragons saknar inte känsla för melodier. De har både kompetens och bra idéer, men mycket går förlorat i floden av alldeles för mediokra alster. Resultatet blir radiovänlig, anonym stadium-poprock, långt ifrån de band som tydligt influerar plattan: The Killers, Coldplay, Band of Horses. Dessutom saknas en röd tråd – folklig handklapp i en låt avlöser vassa rockgitarrer eller tunggung à la Jon Spencer i andra gör hela kalaset ojämnt och spretigt. Att något som skulle kunna vara så mycket bättre kläs i en slarvigt sydd rockkostym är en definition av just: nästan. SARA HALDERT LOVE ANTELL "Barn av Amerika" (Cosmos/Playground) Bästa låt: "En delad värld" nnnnn Florence Valentin peakade 2009 med sitt tredje och sista album "Spring Ricco". Bandets frontman Love Antell har varken förr eller senare gjort något lika angeläget och han lyckas inte heller på sin andra soloskiva "Barn av Amerika". Hantverket, musiken är skriven tillsammans med Wannadies-Pär Wiksten, är visserligen väl utfört men den nerv som Florence Valentin tillförde Antells låtar saknas ännu en gång. Det är helt enkelt för snyggt, något som gör att de medvetna texterna ofta bara känns präktiga. Love Antell ska ha dock ha kredd för att han fortsätter att leverera superpolitiska skivor. Efter att ha blivit ett hushållsnamn i "Så mycket bättre" hade han säkert kunna göra det som Jay Z en gång beskrev så här: "I dumbed down for my audience to double my dollars." LINUS BRÄNNSTRÖM SUSANNE SUNDFØR "Ten love songs" (Warner music) Bästa låt: "Accelerate" nnnnn I Sverige är hon kanske mest känd för sina samarbeten med Andreas Kleerup och Røyksopp. I hemlandet Norge är Susanne Sundfør en artist i sin egen rätt, med Spellemanpriser och kritikerrosor i bagaget. Om den svenska publiken nu äntligen upptäcker henne känns det helt rätt att det är sjätte soloplattan "Ten love songs" som banar väg. En mindre mogen artist hade inte klarat av att skapa en så homogen ljudbild av så extremt disparata delar som sakral orgelmusik, Modern Talking-techno och ballader med Abba-feeling. Tro nu inte att den eklektiska andan är ironisk, eller slö. Susanne Sundfør gör något helt eget med ingredienserna - något vackert och ofta rätt underbart. Som när hon i "Memorial" förvandlar Abba-dängan till ett klassiskt konsertstycke för violiner och piano. Det är vågat och helt rätt. SARA ULLBERG THE AMAZING "Picture you" (Partisan records) Bästa låt: "The headless boy" JOSÉ GONZÁLEZ "Vestiges & claws" (Imperial recordings) Bästa låt: "The forest" nnnnn Även om Christoffer Gunrup framstår som The Amazings frontfigur så är det inte givet att sången alltid står i centrum på "Picture you". Istället är den ganska spretiga skivan full av musikaliska experiment. Vid första lyssningen överraskas man ofta över låtarnas utveckling – som när den inledningsvis ganska harmoniska "The safe island" efter nästan fem och en halv minuter tonar ut i ett distat muller som varar låten ut. Eller när "Fryshusfunk" bjuder på gälla elgitarrer. För det mesta lyser disten dock med sin frånvaro, ljudbilden präglas istället av svepande ackord, mjukt gitarrplock, klara melodier och len sång. Man kan nästan fråga sig om The Amazing har någonting med det rådandet vädret att göra, "Picture you" känns nämligen som det perfekta soundtracket för ett snöslaskigt och grått februari. MATILDA KVARNSTRÖM LANTZ 78 | nöjesnytt nnnnn José González tredje soloalbum är en tebjudning på en söndagseftermiddag i en stuga utan el. Här finns värme och luft och ljudbilden har sandpapprats len och kantfri. José González sjunger som om han försiktigt försöker väcka ett barn, alternativt vagga det till sömns. Egentligen är det inte mycket som har förändrats från de två föregående skivorna, men under stora delar av "Vestiges & claws" hörs ekon från den sorts snälla och handstickade folkpsykedelia som tonsatte 60-talets amerikanska västkust. Och det bör enbart ses som positivt att José González vågar styra musiken bort från det kalla och melankoliska som präglat hans tidigare karriär. Så varför blir inte betyget högre? Utöver spåren "With the ink of a ghost", "The forest" och avslutande "Open book" är det faktiskt – tiotalet lyssningar senare – omöjligt att minnas någon av de andra låtarna. PATRICK STANELIUS