Advokaten 1
Debatt företrädare för barn väcker förvåning att
barnet har förtroende för den person som följer med till förhöret. Vid förhöret är det i regel många per soner närvarande, av vilka de flesta är främmande för barnet, såsom polis, åklaga re, personal från socialförvaltningen och den särskilde före trädaren. Viktigast för att kunna hjälpa barnet är att det etablerar en god kontakt med förhörsledaren. För den särskilde företrädaren finns därför skäl att hålla låg profil och låta förhörsledaren visa barnet förhörsrummet och eventuellt videorum. Vid förhör et är det endast förhörsledaren och barnet som sitter i samma rum. Som särskild företrädare sitter man i ett angränsande rum tillsammans med åklagaren och eventuell personal från socialförvaltningen och övervakar förhöret via video. Som särskild företrädare har man möjlighet och skyldighet att avbryta förhöret om barnet verkar fara illa. Mycket mer kan man inte göra. I de fall läkarundersökning är aktuell behöver åklagaren den särskilde företrädarens samtycke till läkar under sökningen. Den särskilde företrädaren skall pröva om det med tanke på barnets bästa är lämpligt med åtgärden. Om barnet känner en mycket stark rädsla eller obehag inför den, vilket händer, skall samtycke inte lämnas och åtgärden inte genomföras. Det skall här framhållas att i den särskilde företrädar ens uppgift ingår inte att göra egna bedömningar om bevis läget, hur motiverat läkarundersökningen är (NJA II 1999 s. 454). sJÄLv samråder Jag alltid med undersökande läkare om min närvaro vid undersökning en, och är barnet tillräckligt gammalt frågar jag om det vill att jag ska närvara. Jag följer läkarens råd och om barnet är tillräckligt gammal barnets önskemål vilket inte sällan innebär att jag inte är närvaran de. Anledningen är, som ovan nämnts, att jag är en helt främmande person för barnet och vill minimera det obehag som barnet kan ha inför undersökningen. Jag avvaktar undersökningen i nära anslutning till undersökningsrummet. Vid misstanke om sexualbrott blir det ofta fråga om en gynekologisk undersök ning. Misstankar om övergrepp av det här slaget lämnar för det mesta inte några synliga skador på barnet i form av blå märken eller liknan de. Att barnet vid förhör nekat till att ha blivit utsatt för ett övergrepp medför inte per auto matik att förhörsledaren inte kräver en undersökning. Barn som blivit utsatta för brott, och då särskilt av närstående, nekar påfallande ofta; något som är väl dokumenterat. Underlaget för att läkarundersökningen behöver vidtas kan vara väl underbyggt även om resultatet visar att inget övergrepp skett. När disciplinnämnden framhåller att advokaten ”inte med till börlig omsorg prövat behovet av undersökningen” har enligt min uppfattning disciplinnämnden i strid med lagstiftarens intentioner uttalat att advokaten skulle göra en egen bevis värdering. Uttalandet leder till det orimliga kravet att den särskilde företrädaren skulle göra en egen bevisvärdering och sätta sig över förundersökningsledarens med nödvändighet bättre under byggda bedömning av be hovet av att göra en undersökning. Slutligen kan man inte undgå att ställa sig frågan om beslutet varit detsamma om det i stället visat sig att barnet utsatts för könsstympning? n Advokaten Nr 4 • 2010 35