Advokaten 1
Advokaten ledaren
Fokus Ensamkommande flyktingbarn » Oavsett om bar
nen kommer ensamma, eller med någon vuxen, så har de flesta någon form av familj kvar i hemlandet. Inga tecken på avmattning – tvärtom Antalet barn som kommer till Sverige utan vårdnadshavare blir bara fler. Och något tecken på avmattning finns inte. Snarare tvärtom. S Kjell-Terje Torvik. POLITIKERKOMMENTARER Justitie och migrationsminister Morgan Johansson har avböjt att svara på tidskriften Advokatens frågor om de ensamkommande flyktingbarnen. På Advokatens hemsida svarar riksdagspartierna på Advokatens frågor om ensamkommande flyktingbarn. Vid tidpunkten för denna tidnings tryckning hade Centern, Moderaterna och Sverigedemokraterna svarat. 44 trömmarna av ensamkommande barn som söker asyl i Sverige ökar markant. Bara under en sjudagarsperiod i oktober kom 1 551 barn till Sverige utan sällskap av sin legala vårdnadshavare, jämfört med ungefär 7 000 under hela förra året. Många av barnen kommer från krigets Syrien men den allra största gruppen är tonåriga pojkar från Afghanistan. Så har det sett ut under ganska lång tid. – Det finns redan stora grupper från Afghanistan i Sverige och det påverkar. Man pratar också om att sociala medier fungerar som dagens amerikabrev. Oavsett hur det går ger man sken av framgång, vilket kan locka fler att göra resan, säger Kjell-Terje Torvik, verksamhetsexpert på Migrationsverket. Ensamkommande barn, eller barn utan vårdnadshavare som är den korrekta termen, lämnar sina hemländer av många olika orsaker. Vanligast är krig och konflikter, förföljelse och utsatthet. – Barnen kommer från över sextio olika länder men det är tydligt att de länder där det pågår konflikter eller där barnen riskerar förföljelse dominerar, konstaterar KjellTerje Torvik. I Eritrea vill många pojkar slippa landets hårda militärtjänst, och flickorna från både Eritrea och Etiopien flyr för att undkomma könsstympning. Från Marocko kommer en hel del pojkar som lever på gatan och i många fall tvingas begå brott, medan flickorna i motsvarande utsatta situation oftast hamnar som hushållsslavar och har svårare att ge sig av. Samma mönster syns i många länder. Flickors rörelsefrihet är mer begränsad. För afghanska flickor är det till exempel omöjligt att resa någonstans utan sällskap av en manlig släkting. När barnen kommer till Sverige och söker asyl registreras deras ansökan. De har ett första samtal med Migrationsverkets personal och får berätta om var deras mamma och pappa är och hur de tagit sig till Sverige. Därefter placeras de på ett ankomstboende, vanligen i Malmö, Stockholm eller Mölndal, tills de kan få en anvisning om vilken kommun de ska placeras i. Ansvaret för barnets dagliga omsorg ligger sedan på den kommunen, medan Migrationsverket hanterar själva asylutredningen där man på djupet går in på barnets asylskäl. De flesta kommer sedan att få stanna i Sverige. Sedan den 26 juni 2013 beviljas mellan 85 och 90 procent av de ensamkommande barnen asyl. Då slog Europadomstolen fast att ensamkommande barns ärende skulle prövas i det sista asyllandet, vilket senare reglerats i Dublin-III-förordningen. Sverige ger också permanenta uppehållstillstånd, vilket Kjell-Terje Torvik tror har bidragit till att Sverige, följt av Tyskland, får flest asylansökningar från ensamkommande barn. – I exempelvis Storbritannien så omprövas tillstånden när barnet fyllt 18 år och den möjligheten finns även i Norge, berättar han. Oavsett om barnen kommer ensamma, eller med någon vuxen, så har de flesta någon form av familj kvar i hemlandet. De kan vara splittrade och även spridda i olika länder, men det är ovanligt att barnen inte har någon alls. – UNICEF formulerade det bra, migrerande barn är ett vuxenprojekt. Det kanske inte finns en kärnfamilj men någon finns i regel kvar, säger han. En del av de anhöriga söker så småningom asyl med hänvisning till sin anknytning till barnet. Kjell-Terje Torvik, som själv arbetar mycket med återvändande, konstaterar att vi i Sverige är stolta över vår tradition att ta hand om utsatta barn och fokuserar mycket på att behandla alla lika. – Men vi måste också reflektera över hur barnen påverkas av att leva skilda från sina familjer. Särskilt nu när det kommer så många. Vi får inte glömma att anstränga oss för att se vad som är bra för varje enskilt barn i längden, och verka för att familjer ska kunna leva tillsammans, säger han. n Advokaten Nr 8 • 2015