Advokaten 1
Advokaten ledaren
Praktisk juridik Hemvistbegreppet – svenskt, I EU
:s nya arvsförordning har hemvistbegreppet en central ställning både för domstols behörighet (artikel 4) och tillämplig lag (artikel 21). Det har såväl i Sverige som ute i Europa uppstått en diskussion huruvida tolkningen av detta hemvistbegrepp kan leda till svårigheter. Det konstaterar advokat Ulf Bergquist och jur. kand. Ulrika L. Hedström. L åt oss först konstatera att hemvistbegreppet är ingen nyhet vare sig i svensk, nordisk eller europeisk rätt. I svensk rätt finns begreppet såväl i lag (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (IÄL), som i lag (1990:272) om internationella frågor rörande makars och sambors förmögenhetsförhållanden (LIMF) och lag (1937:81) om internationella rättsförhållanden rörande dödsbo (IDL). I nordisk rätt finns begreppet såväl i KF (1931:429) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap (NÄF) som i lag (1935:44) om dödsbo efter dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare, som hade hemvist här i riket (NDL I) och lag (1935:45) om kvarlåtenskap efter den som hade hemvist i Danmark, Finland, Island eller Norge (NDL II). I EU-rätten finns begreppet bland annat i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar (Bryssel II-förordningen). Hemvistbegreppet har i svensk rätt 48 fått en legal definition i IÄL 7:2: ”Den som är bosatt i viss stat anses vid tillämpningen av denna lag ha hemvist där, om bosättningen med hänsyn till vistelsens varaktighet och omständigheterna i övrigt måste anses stadigvarande.” Exakt samma definition (om än något annorlunda formulerad) återkommer i LIMF § 19. Det svenska hemvistbegreppet är väl analyserat i Kristina Örtenheds avhandling ”Besittningsanknytningar i gränsöverskridande familjerättsförhållanden: En internationellt privatoch processrättslig studie”. I HD finns också en omfattande rättspraxis avseende hemvistbegreppet (se bland annat NJA 1962 s. 547, NJA 1973 C. 57, NJA 1978 s. 468). Hemvistbegreppet har däremot ingen legal definition varken i nordisk rätt eller i EU-rätten. Det är tyvärr ingen självklarhet att hemvistbegreppet har samma tolkning i svensk rätt, i nordisk rätt och i EU-rätten. Visserligen innehåller EU:s arvsförordning ingen legal definition av hemvistbegreppet, men i förordningens skäl nr 23 och 24 i ingressen har viss vägledning givits. I skäl nr 23 står: ”Vid fastställandet av hemvistet bör den myndighet som handlägger arvet göra en helhetsbedömning av omständigheterna kring den avlidnes liv under de år som föregick dödsfallet och vid tidpunkten för dödsfallet, med beaktande av alla relevanta omständigheter, särskilt hur varaktig och regelbunden den avlidnes vistelse i den berörda staten varit, förhållandena vid vistelsen samt skälen till dessa. Den på detta sätt fastställda hemvisten bör ha en nära och stabil koppling till den berörda staten med beaktande av de specifika målen för denna förordning.” Vidare utvecklas frågan om tolkningen av hemvistbegreppet i skäl nr 24: ”Fastställandet av den avlidnes hemvist kan i vissa fall visa sig komplicerat. Ett sådant fall kan i synnerhet uppkomma om den avlidne av yrkesmässiga eller ekonomiska skäl har bott utomlands, ibland under längre perioder, men bibehållit en nära och stabil koppling till sin ursprungsstat. I ett sådant fall skulle det, beroende på omständigheterna, kunna anses att den avlidne fortfarande hade sin hemvist i sin ursprungsstat, där den avlidnes familj hade sina huvudsakliga intressen och den avlidne hade sitt sociala liv. Andra komplicerade fall kan uppkomma då den avlidne har bott i flera stater eller rest från stat till stat utan att ha något mer permanent boende i någon av dessa. Om den avlidne var medborgare i en av dessa stater elAdvokaten Nr 8 • 2015