Nöjesnytt Jönköping 1
SIONERBIORECENSIONERRECENSIONRECENSIONERRECENS TH
E BIG SHORT I rollerna: Steve Carell, Brad Pitt, Christian Bale med flera Regi: Adam McKay ARDENNERNA I rollerna: Kevin Janssens, Veerle Baetens, Jeroen Perceval med flera Regi: Robin Pront nnnnn Efter fenomenala "Inside job" och "Margin call" kommer ännu en rapp och upprörande lektion i mänsklig girighet och dumhet. Och visst finns det mer att tillägga om finanskrisen. Här med Hollywoods samlade manliga elit på sitt mest pedagogiska humör. Hur gick det oglamorösa jobbet "bankman" till att plötsligt bli vad den coolaste killen i rummet ville jobbade som? Hur kunde vår "jag-vill-ha-allt-nu"-kultur eskalera så snabbt? Och hur kunde kackiga bolånerelaterade värdepapper i USA sänka hela världsekonomin? Hur gick det oglamorösa jobbet "bankman" till att plötsligt bli vad den coolaste killen i rummet ville jobbade som? Hur kunde vår "jag-vill-ha-allt-nu"-kultur eskalera så snabbt? Och hur kunde kackiga bolånerelaterade värdepapper i USA sänka hela världsekonomin? Jo, det ska "The big short" berätta för er. Skådisar i toppform spelar motvalls personer som inifrån det finansiella toppskikFLORENCE FOSTER JENKINS I rollerna: Meryl Streep, Hugh Grant, Rebecca Ferguson med flera Regi: Stephen Frears nnnnn Hon har gått till historien som världens sämsta operasångerska. I rollen som Florence Foster Jenkins sjunger Meryl Streep så falskt att det kliar i öronen, men det är hennes ackompanjatör som imponerar mest. Det finns en etablerad sanning om Oscarsgalan: Om Meryl Streep har gjort en film under det gångna året så blir hon nominerad. Så innerlig är Oscarjuryns kärlek till Streep att hon för varje år ser mer och mer generad ut när hon skrider fram på röda mattan. I "Florence Foster Jenkins" spelar Meryl Streep en amerikansk operasångerska som på 1930-talet gjorde sensation i musikkretsar i New York. Anledningen? Hon saknade helt rytmkänsla och gehör, och sjöng så illa att publiken fick frossbrytningar. Men tack vare lojala vänner och en ansenlig förmögenhet kunde hon glatt leva i illusionen om att hon var en begåvad sångerska. Stephen Frears filmatisering fokuserar på hennes relation med maken och managern St Clair Bayfield (Hugh Grant). Bayfield lever i ett kyskt äktenskap THE HATEFUL EIGHT med den sjukliga Florence och har en egen lägenhet med tillhörande älskarinna. Samtidigt gör han allt att skydda sin hustru, som han älskar djupt. In i detta komplicerade triangeldramat kommer den unge ackompanjatören Cosmé McMoon (Simon Helberg). Han drömmer om en karriär som konsertpianist och kompositör, men dras sakta men säkert in i Florences märkliga värld. Och Meryl Streep må ursäkta, men det är Helberg – mest känd som ultrageek i tv-serien "The big bang theory"– som stjäl hela showen. I hans ansikte speglas den känsloresa som vi i publiken genomgår i Florence sällskap: från ren fasa, via vild munterhet, till ömkan och ömhet. Streep gör som vanligt ett bra jobb, men precis som Catherine Frot i den franska filmen "Marguerite" (som skildrar samma levnadsöde) så spelar hon Florence som en lite sorglig figur, trots att mycket tyder på att verklighetens primadonna var en stor personlighet med mycket humor. Inte borde det vara så svårt för Meryl Streep att ge lite Oscarsvärdig karisma åt kvinnan bakom denna briljanta replik?: "Folk må säga att jag inte kan sjunga, men ingen kan någonsin säga att jag inte sjöng." Men nominerad, det blir hon alldeles säkert.. KARIN SVENSSON Regi: Quentin Tarantino Med: Samuel L Jackson, Jennifer Jason Leigh, Kurt Russell med flera. FÖRBJUDEN KÄRLEK I rollerna: Marie Richardsson, Peter Andersson (röster) Regi: Anders Wahlgren nnnnn Kärlekshistorien mellan Sveriges drottning Victoria och hennes läkare Axel Munthe är hett filmstoff. En radikal vänsterman av folket möter konservativt blåblod, gift med regerande kung dessutom, och känslor uppstår. Synd bara att historien förminskas av berättarformen. Det finns många spännande komponenter i historien om drottning Victoria och läkaren Axel Munthe. Deras relation är inte bara är en berättelse om klass och konventioner utan också en påminnelse om att alla människor, till och med kungligheter, söker kärlek och bekräftelse. Det finns någonting vackert i det. Dokumentärfilmaren Anders Wahlgren har valt att lägga fram berättelsen genom en brevdialog där Marie Richardsson och Peter Andersson röstgestaltar huvudpersonerna. Från den initiala, halvformella kontakten mellan regent och läkare till de mer ömma och svallande känslorna två vänner emellan. Kantat av gräl om politik och hur man ska uppföra sig på middagar, och tankar om barnuppfostran. Dialogen följs av arkivfilmmaterial, både stillbild och rörligt, och nytagna bilder från ön Capri där Munthe och stundtals också drottningen bodde. Svartvitt varvas med färg. Arkivmaterialet är förstås spännande, de äldsta filmbilderna är redan från 1897. Särskilt kittlande är det att se drottningens make Oscar V spela tennis med sin käraste vän Pontus medan hans fru och läkare diskuterar homosexualitet och ensamheten i ett förlorat äktenskap. Men jag blir aldrig klok på om breven är äkta eller uppdiktade? Troligtvis skrivna i efterhand eftersom man upplyser om att deras samlade brevväxling brändes vid drottningens död 1930. Kanske är det därför de pendlar i känslan av äkthet. Att skådespelarna stundtals glider in i stelt replikskifte snarare än förtroligt samtal som känns naturligt bidrar tyvärr också till att intimiteten uteblir. Detta är en gestaltning, inte ett förkroppsligande. Anders Wahlgren har tidigare gjort filmen "Sigrid och Isaac" om Sigrid Hjertén och Isaac Grünewald med samma koncept, alltså arkivbilder blandat med nytt. Och nytänkandet får man beundra men tyvärr är det ett rörigt format som skapar distans och inte närhet till objekten. Hur nära drottningen och läkaren stod varandra och hur de påverkade varandra förblir oklart. Men kanske kan man aldrig veta. CAROLINE HAINER nnnnn tet på Wall Street börjar inse vad inga andra vill eller förmår: De till synes så stabila bostadslånen i USA är i själva verket nnnnn Två rivaliserande bröder försöker försonas efter ett misslyckat rån som satt en av dem i fängelse. Den technostinna "Ardennerna" skrapar på ytan av ett trasigt Belgien. Bibelns Abel och Kain-berättelse puttrar under ytan på den belgiske långfilmsdebutanten Robin Pronts "Ardennerna". De flamländska bröderna Dave (Jeroen Perceval) och Kenny (Kevin Janssens), vars vägar skiljs åt efter ett misslyckat inbrott, konkurrerar inte bara om en flicka (Veerle Baetens), utan också om mammas (Viviane De Muynck) uppmärksamhet. Men Pront lägger snabbt den interna familjekonflikten åt sidan för att fokusera på dramat i att Kennys förra flickvän under hans fängelsestraff inlett ett förhållande med hans bror Dave. Skuldkänslorna hänger i luften, och förstärks ytterligare av att Kenny inte angav Dave eller Sylvie som båda var med på rånet, men klarade sig undan. "Ardennerna" har jämförts med Michael R Roskams "Bullhead", som innebar ett genombrott för skådespelaren Mattias Schoenaerts (Perceval hade till och med en roll i den filmen) för några år sedan. Men till skillnad från föregångarens grävande i den machokultur som skapar testosteronstinna våldsverkare av unga män, håller sig "Ardennerna" på ett visst avstånd. Man hade behövt mer än fängelsevoltan och drogintagen för att förstå var bröderna kommer från, och varför deras öden utvecklas åt olika håll. I en tredje "Fargo"-doftande akt skiftar filmen abrupt ton. Bröderna har ett lik att göra sig av med, och söker hjälp från Kennys före detta cellkamrat Stef (Jan Bijvoet) i deras barndomsparadis Ardennerna. Tempohöjningen och den twist som Robin Pront låtit oss vänta på känns dessvärre något påklistrade efter den långa, lite repetitiva uppladdningen som föregått dem. Men det finns något intressant och skavande i de miljöer som Robin Pront rör sig i här, i ett grådassigt Antwerpen där cigarettrök och tristess ligger som en äcklig hinna över allting. De massiva technobeats som fyller en stor del av filmen förstärker känslan. Tyvärr utforskas den inte djupare. ELIN DAHLMAN 64 | nöjesnytt