Nöjesnytt Växjö 1
MÅNADENS PROFIL STEFFI THOUR Text: Ola Karlsson.
Foto: Martina Wärenfeldt/MStudio Stephanie Thour är varken speciellt lång eller stor, men man märker direkt att hon är en tuffing. En ödmjuk och väldigt gullig tuffing kanske, men ändå en tuffing. Man blir trots allt inte bland de bästa i landet i två så pass olika sporter som boxning och tennis om man inte är beredd att jobba för det – och jobba hårt. Idrotten har alltid funnits i Stephanies – eller Steffi, som hon vanligtvis kallas – liv. Dels genom pappa Anders, som både boxades och spelade fotboll i sin ungdom och som behållit idrottsintresset sedan dess, dels genom hennes äldre syskon. –Min storasyster och min kusin spelade tennis, så det var ganska naturligt för mig att testa på det, säger Steffi, lugnt tillbakalutad i en soffa i Strandbjörkshallen efter avslutat träningspass. Jag var väl fyra, fem år då och jag minns att farmor brukade skjutsa oss till träningen direkt efter dagis. ”I BÖRJAN SPELADE JAG BARA FÖR ATT DET VAR ROLIGT, MEN EFTER ETT TAG BÖRJADE JAG FÅ KOMPLIMANGER FÖR MITT SPEL OCH DET VAR NOG DÅ TÄVLINGSINSTINKTEN BÖRJADE KOMMA FRAM PÅ ALLVAR”. Alla i familjen Thour är tävlingsinriktade, menar Steffi, utom möjligtvis mamma, och det har alltid funnits en naturlig koppling till idrott på så sätt. Därför var det inte heller så konstigt att Steffi fick smak på tennisen när hon började vinna tävlingar redan i ung ålder. Som 13-åring var hon rankad tolva i Sverige i sin åldersklass och med Region Syd-laget var hon då med om att vinna Investor Cup – en landsomfattande tävling mot de allra bästa i Sverige. Idag rankas Steffi på 16:e plats i Sverige och hon tycker fortfarande det är lika roligt att spela som när hon började som fyraåring. –Det allra roligaste är när man kommer in i ett flow i spelet, säger hon eftertänksamt. Det är lite svårt att beskriva, det är bara en känsla av när allt funkar. På träning kan man komma in i det ganska ofta och jag strävar efter att göra det på match, men det är svårt. Ofta kommer det in andra tankar som stör och det är det som är så jobbigt, men samtidigt spännande med tennis, att man sällan gör en bra match rakt igenom. Jag har börjat läsa en del om mental träning i skolan och pappa hjälper mig en del med det, men det är fortfarande svårt att skjuta undan negativa tankar när de kommer under match. Det är något jag får jobba på. De flesta hade säkert nöjt sig med att tillhöra Sverigeeliten i en idrott. Men inte Steffi. För när hon var åtta år kom en annan av hennes stora passioner in i hennes liv, nämligen boxningen. –Pappa hade boxats när han var yngre och visste vilken bra träning det var, säger Steffi. Boxningsklubben låg bara 30 meter från vårt hus på Söder, så det var lätt för oss syskon att bara slinka in och testa, vilket vi gjorde, men det var väl bara jag som tyckte det var riktigt roligt. Oftast innebär det ju att man tycker något är roligt när man är hygglig på det man gör och mycket riktigt var Steffi bra på boxning. Riktigt bra. Så vid nio års ålder gick hon sin första match. –I början handlade det ju inte så mycket om boxning i den bemärkelsen, man hoppar mest runt och skrattar och jabbas lite. Det är mer som en lek. I åldersklassen 10-15 kan man börja tävla i Diplomboxning, vilket innebär att domaren bestämmer hur hårt man får slå och man blir diskad om man slår för hårt. Jag minns att jag vann min första match med ett halvt poäng (skratt). När Steffi blev 15 fick hön börja gå riktiga matcher, men redan innan dess hade hennes skicklighet i ringen börjat ge eko i landet. Så vid 14 års ålder blev hon uttagen i landslaget och fick följa med på träningsläger. –Jag minns den första ”riktiga” match jag gjorde efter jag fyllt 15. Det var mot en brittiska, tror jag, och jag tyckte det var tio gånger jobbigare än vad jag var van vid, men också tio gånger roligare. Och så vann jag på teknisk knockout också. Till dags dato har Steffi gått runt 20 matcher och har vunnit alla utom ”två eller tre, tror jag”. Hon har vunnit SM, Golden Girl och nu senast Queen’s Cup, en turnering för landslag där 12 länder var representerade, där hon vann både kvartsfinal, seminfinal och final med 3-0. I mitten av maj åker hon på sitt andra VM och hon hymlar inte med målsättningen. –Förra gången kom jag femma. Den här gången vill jag vinna. Det känns faktiskt som ett realistiskt mål, inte minst med tanke på att jag mötte hon som vann förra VM och bara förlorade med 2-1. Och jag är bättre nu. Trots att självförtroendet är på topp säger Steffi att hon alltid är nervös innan match. ”JAG ÄR JÄTTENERVÖS OCH VILL INTE ENS GÅ UPP I RINGEN. JAG TOR INTE JAG SKALL KUNNA SLÅ ETT ENDA SLAG”. Men så fort jag kommit upp i ringen, hälsat på motståndaren och fått pepp från min tränare så vänder allt. Då kommer tävlingsdjävulen fram (skratt). Det är en så jäkla skön känsla, som om man är oövervinnerlig. Att träna och tävla två idrotter på elitnivå är naturligtvis ohållbart i längden och Steffi säger att hon ska ta sommaren på sig att fundera på vad hon ska välja. OM hon nu väljer något.