Nöjesnytt Växjö 1
OCH FREE FROM SIN Som 19-åring lämnade han Braås
för att, på inbjudan av Atlantic Records och Guitar Player, göra karriär i USA som übergitarrist. Den 30 maj gör Patrik Lämborg debut som skivartist med bandet Free From Sin, 48 år ung. I slutet av 1980-talet var Patrik Lämborg närmast legendarisk i Växjötrakten. P.K, som han kallades då, gjorde sig genom mer eller mindre lokala hårdrocksband som Merchant och Blacksmith känd som en gitarrist utöver det vanliga, med en snabbhet som tangerade Yngwie Malmsteens och ett showmanship som fick Ritchie Blackmore att likna en stenstod. Efter att 1987 ha spelat in en instrumental solodemotape skickade han på vinst och förlust in den till Guitar Player Magazine i USA. Mike Varney, som hade kolumnen Spotlight och dessutom drev skivbolaget Shrapnel, som inriktade sig på gitarrhjältar, skrev en översvallande recension och bjöd helt sonika in Patrik till Staterna. Klart han tog chansen. –Faktum är att Atlantic Records också hade hört demon och bjudit in mig från sitt håll, säger Patrik med ett leende. Då hade jag redan bestämt mig för att åka, så jag kom överens med Atlantic att vi skulle höras när jag kom dit. Det gjorde vi, och jag träffade två A&R-killar på ett kontor på 20 våningen, med utsikt över hela L.A. De satte på min demotape högt så in i helvete och började spela luftgitarr. Det var helt surrealistiskt för en 19-åring från Braås (skratt). Patrik fick inget kontrakt med sig, däremot löften om att kontakter skulle styras upp, enligt modell ”ring inte oss, vi ringer dig”. Veckorna gick och efter någon månad insåg Patrik att det inte skulle bli någonting av det hela. –Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra, suckar Patrik. Jag ville så klart spela, men det var svårt att hitta musiker. Dessutom märkte jag ju helt plötsligt att jag faktiskt inte var den bästa gitarristen i världen, som jag trodde när jag åkte (skratt). Det 20 | nöjesnytt räckte med att gå in på Guitar Center för att hitta 100 pers som var bättre än mig. Det gjorde mig ganska ödmjuk, kan man säga. Musikbranschen i Los Angeles på 1980-talet var ingen vacker syn, menar Patrik. Drogerna flödade, pengar regerade och tomma löften uttalades som vore de hälsningsfraser. Patrik hade några kortlivade projekt, bland annat med Anders Johanssson från Yngwie Malmsteens band, men alla rann ut i sanden. Det närmaste han kom någon typ av genombrott var en audition med Alice Cooper. –Alice var skittrevlig, verkligen genomsympatisk, men jag var kanske lite för nonchalant på min audition. Jag hade ju inte lärt mig några Alice Cooper-låtar, vilket var vad jag var där för att spela (skratt). Det gick väl hyfsat, men jag fick senare beskedet att jag var för lång för att få jobbet. Efter några år tröttnade Patrik på både musikbranschen och på USA. Han ville dock inte komma hem med svansen mellan benen, utan passade på att gå en ingenjörsutbildning. 1990 landade han i Sverige igen för gott. ”JAG VAR OSAMSMED MITT INSTRUMENTNÄR JAG KOM HEM. JAG SÅLDE ALLT UTOM ETT PAR GITARRER OCH LADE I PRINCIP AVMED ATT LIRA”. Men runt 96-97 började det klia i fingrarna igen. Vid det här laget hade jag återupptagit kontakten med Per Englund, som sjöng i Blacksmith, och vi började snacka om att skriva lite låtar. Jag byggde en studio hemma i källaren och fick tillbaka lusten igen. Det har gått 15 år sedan Patrik och Pelle började spela ihop igen, och hindren på vägen har varit många, men den 30 maj ligger den färdiga produkten av deras vedermödor ute i den digitala världen. De kallar sitt projekt Free From Sin och en förhandslyssning visar dels att Patriks vurm för allt Deep Purple (”jag hörde Made In Japan första gången 1973 och jag har forfarande den på cd i bilen”) och Pers kärlek till Judas Priest och Iron Maiden funnit sin rättmätiga plats i deras tunga, -70 och -80talsinspirerade hårdrock. Patrik är lika fingerfärdig som vanligt, men på ett mer nyanserat sätt, där snabbheten fått ge vika för smakfullhet och där låtarna tillåts vara i det främre rummet. Att Patrik skivdebuterar ”på riktigt” som 48-åring är något han tar med ro. –Det är så livet är, säger han med ett snett leende. Har jag haft roligt under tiden? Jajamen. Har jag gjort saker jag ångrar? Ja, för fan. Har det varit värt det? Det kan du skriva upp. Jag har vågat göra saker i mitt liv. Och i slutänden är det ingen som kommer ihåg en fegis, inte sant? ■ TEXT: OLA KARLSSON