Advokaten 1
PRAKTISK JURIDIK » EN UTMANING FÖR DOMSTOLARNA ÄR
ATT BEDÖMA VAD SOM ÄR SANT NÄR PARTERNA HÄNVISAR TILL UPPGÖRELSER I FJÄRRRAN LÄNDER OCH TILL ANDRA RÄTTSSYSTEM OCH TRADITIONER. 2005:66 där makarna inte bedömdes ha haft hemvist i samma stat under äktenskapet. Även i det fallet blev det en äktenskapsskillnad strax efter den utlandsbosatta hustruns ankomst från Iran till Sverige. Hustrun ansågs inte ha förvärvat hemvist i Sverige, varför iransk lag bedömdes vara tillämplig som lagen i den stat till vilken äktenskapet hade sin närmaste anknytning. Skillnaden mellan fallen, nämligen att hustruns uppehållstillstånd i RH 2005:66 inte blev förnyat och att hon därefter vistades illegalt i Sverige i motsats till (den resursstarke) mannen i HD:s andra mahr-dom, borde som hänförlig till omständigheter efter äktenskapsskillnaden sakna relevans. Även i äktenskapet bakom RH 2005:66 måste makarnas avsikt ha varit att bilda hemvist i Sverige. GENUSASPEKTER Det är viktigt att framhålla att en eventuell tillämpning av islamisk rätt i fall som dessa inte på något sätt innebär att sharialagarna upphöjs till särlagstiftning, tvärtemot vad som stundom hävdas i debatten. Det är i stället fråga om att inom ramen för det egna landets internationella privaträtt ge effekt åt ”den närmaste anknytningens lag”, vilket av hävd utgör en del av ett civiliserat umgänge mellan länder. En annars tillämplig utländsk lag får ge vika endast i händelse av en grundläggande konflikt med den svenska rättsordningen. Genom en sådan möjlighet att skipa ”shariarätt” vid Sveriges domstolar saknas det behov att öppna för ”shariaråd” eller liknande. Vad som dömts ut genom svensk domstols beslut är dessutom direkt verkställbart i Sverige. Men går det att bortse från att den muslimska rätten bygger på en föreställning om kvinnors och mäns separata och komplementära roller i samhället och det privata? Går mahr, som endast kan förplikta en man, att förena med principen om jämställdhet mellan kvinnor och män? Männen i målen vid västerländska domstolar brukar förneka detta. Till saken hör också en farhåga om otillbörligt gynnande av den muslimska kvinnan, om hon ges rätt till fördelar enligt två helt olikt konstruerade rättssystem. I målet NJA 2017 s. 168 tog de lägre rättsinstanserna bestämt avstånd från att hustrun utöver det svenska giftorättsskyddet även skulle kunna göra anspråk på mahr. Den internationella privaträttens sällan uppmärksammade lösning för sådana fall kallas anpassning. Ett avtal om mahr skulle enligt den modellen exempelvis kunna beaktas i samband med bodelning som en omständighet av relevans vid jämkning enligt 12 kap. ÄktB eller enligt 36 § avtalslagen.21 Ställningstagandet bör inte heller bortse från följande. Människor upphör inte att vara delaktiga i tidigare gällande normsystem bara genom sin flyttning till Sverige. Många behåller dessutom starka band till ursprungslandet, besöker landet så ofta som möjligt och utesluter inte att senare flytta tillbaka dit. Under hösten 2016 rapporterade media om en svensk-iransk vårdnadstvist där fadern efter äktenskapsskillnaden i Sverige hade fört den minderåriga sonen från Sverige till Iran utan den vårdnadshavande moderns samtycke. Genom att ställa anspråk på sitt avtalade mahr – och sedan avstå från det – kunde den före detta hustrun tvinga fram sonens överlämnande från Iran till Sverige.22 Utgången illustrerar hur utfästelsen om mahr kan stärka en kvinnas rättsställning även i en vårdnadstvist och är alltså inte begränsad till att ge henne ekonomisk trygghet i händelse av skilsmässa. Medan moderns föräldrarättigheter enligt den rådande synen i islam är underkastade faderns förmynderskap över barnet och det är fadern som bestämmer i vilket land barnet ska bo, är det brottsligt i Iran att inte betala avtalat mahr. Utan sitt anspråk på mahr hade kvinnan inte kunnat åstadkomma sonens återlämnande till Sverige. Iran har nämligen inte ratificerat sådana internationella konventioner som förpliktar stater att bekämpa olovligt bortförande av barn.23 HD:s uttalanden i NJA 2017 s. 168 om att lagstiftningen i Sverige sköter de behov som ett avtal om mahr avser framstår som verklighetsfrämmande i ett internationellt äktenskap med kopplingar till en muslimsk stat. En utmaning för domstolarna är att bedöma vad som är sant när parterna hänvisar till uppgörelser i fjärran länder och till andra rättssystem och traditioner. Ord står ofta mot ord eftersom parternas intressen inte längre är förenliga. I den globala världen måste behovet av rättsskydd kunna relateras till större sammanhang än det egna landet och dess rättssystem. I NJA 2017 s. 168 sattes principen om ”pacta 21 Göteborgs TR är inne på ett sådant här resonemang i målet nr T 298814, dom 20.3.2015. Domstolen fann mannen skyldig att betala det avtalade mahrbeloppet och ansåg skäl inte finnas till jämkning. HD beviljade i det fallet tillstånd till målets prövning i hovrätten, HD, Ö 3216/15. Med hänsyn till HD:s i denna artikel beskrivna domar är det kanske inte så förvånande att det i stället blev förlikning mellan parterna (med innehållet att båda parterna ska stå för sina egna rättegångskostnader!). Förlikningen fastställdes av hovrätten. Se Hovrätten för Västra Sverige, mål T 140216, dom 24.8.2017. 22 Jeanina Santiago, ”Förde bort son – straffet sänks”, Upsala Nya Tidning, 10 november 2016, s. A20. 48 ADVOKATEN NR 3 • 2018