Nöjesnytt Kristianstad 1
craig armstrong med vänner Skotten Craig Armstron
g har mest gjort sig känd som kompositör till filmer som The Incredible Hulk, Me Before You och Bridget Jones’s Baby, men 2002 gjorde han ett kollaborationsalbum, As If To Nothing, som är ett under av skönhet. Gästar gör storheter som Bono, Evan Dando och David McAlmont, men allra starkast lyser Steven Lindsay från saliga The Big Dish i Let It Be Love. Ren och skär musikmeditation. nordisk souldominans Det är inte bara i skidspåren våra Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. yola! yola! yola! Jag vet inte om det beror på om jag är för gammal eller för luttrad – eller både och – men det är väldigt sällan jag går i spinn över ny musik nu för tiden. Men ibland händer det. Senast var när jag hörde Yola för första gången. Detta brittiska fynd väver samman country och soul med folk och 60-talets R&B på ett makalöst sätt. Debutalbumet Walk Through Fire är felfritt producerat av Dan Auerbach från The Black Keys och är en formidabel tour de force genom all den musik jag lärt mig att älska. Yola är inte bara en magnifik sångerska, hon är också en låtskrivare av Guds nåde; lyssna bara på Ride Out in the Country, Deep Blue Dream eller Faraway Look. Hallelujah! grannar i väst dominerar. Jarle Bernhoft blev 2014 som förste icke-amerikanska artist någonsin nominerad till en Grammy i kategorin R&B för albumet Islander och det är inte svårt att förstå varför. Sedan dess har han fortsatt ge ut lysande album under radarn för den stora publiken och det senaste i raden, Humanoid från 2018, är en lekfull 80-talspastisch, fast med en omisskännligt modern touch. habibi för fan! Och för övrigt anser jag att det är en skandal att inte Dolly Style vann Melodifestivalen. Så, nu var det sagt. svarta tangenter rockar mest Jag hade inte en aning om hur mycket jag saknat The Black Keys förrän jag hörde Dan Auerbachs produktion på Yola-plattan och som en liten gåva dök det upp en ny singel från Ohios finaste rockduo. Lo/Hi är en logisk fortsättning på, tja, det mesta de gjort, men precis som det mesta de gjort är det fullkomligt briljant i sin dumsmarta simplicitet. Om det kommer ett nytt album är höjt i dunkel, men deras kommande turné är i alla fall döpt till Let’s Rock. Go figure. en magisk röst har tystnat Den 25 februari tystnade en av de mest inflytelserika, men samtidigt mest förbigångna rösterna i musikhistorien. Mark Hollis var hjärnan och hjärtat bakom Talk Talk, som under 1980-talet gav ut några av de finaste artrock-skivor som släppts. Någonsin. Bandet hade gubevars några hits, inte minst It’s My Life, som No Doubt senare spelade in, men det var med låtar som Life’s What You Make It, I Believe In You och After the Flood man tänjde gränserna för hur popmusik kunde låta. Utan Talk Talk inget Radiohead, The Verve eller Elbow. Efter ett magiskt soloalbum 1998 drog sig Hollis mer eller mindre tillbaka från musiken, men hans röst och hans inflytande kommer alltid att leva kvar. vemodig powerpop från new york Nån mer än jag som saknar Blondie som de en gång lät? Nåväl, det finns botemedel. Som New York-bandet (vad annars?) Sunflower Bean. Grunden i bandets musik är klassisk powerpop, men mitt bland alla riff och allsångsglada refränger hittar trion, och inte minst sångerskan och basisten Julia Cummings en sorts vemod som borde passa våra skandinaviska kynnen som handsken. Nya EP:n King of the Dudes finns ute nu. 54 | nöjesnytt – 61 –