Svensk Jakt Chefredaktören
Svensk Jakt Jaktresan i Sverige
Svensk Jakt Ögonblicket
Svensk Jakt Opinion
Svensk Jakt Riksnyheter
Svensk Jakt Älgjakt
Svensk Jakt Forskning för jägare
Svensk Jakt I backspegeln
Svensk Jakt Svenska filmfavoriter
Svensk Jakt Naturligt vis
Svensk Jakt Svensk jakt testar
Svensk Jakt Jägartips
Svensk Jakt Tjäderjakt
Svensk Jakt Naturligt vis
Svensk Jakt Troféer
Svensk Jakt Duellen
Svensk Jakt Jakthunden
Svensk Jakt Porträttet
Svensk Jakt Viltvård, fångst & fällor
Svensk Jakt Rådjur
Svensk Jakt Från läsarna
Svensk Jakt Hälgekrysset
Svensk Jakt Utrustning
Svensk Jakt Hälge
Svensk Jakt Vapen & skytte
Svensk Jakt Vapenutrustning
Svensk Jakt Frågor och svar om vapen
Svensk Jakt Fråga veterinären
Svensk Jakt Från Svenska Jägareförbundet
Svensk Jakt Jaktbart vilt oktober
Svensk Jakt Soltider
Svensk Jakt Viltsmak
Svensk Jakt Redaktionen
Svensk Jakt Regionalt Norrbotten & Västerbotten
Svensk Jakt Regionalt Jämtland & Västernorrland
Svensk Jakt Regionalt Dalarna & Gävleborg
Svensk Jakt Regionalt Värmland & Örebro
Svensk Jakt Regionalt Mälardalen & Gotland
Svensk Jakt Regionalt Västra Götaland
Svensk Jakt Regionalt Sydost
Svensk Jakt Regionalt Halland & Skåne
Svensk Jakt Bernts betraktelser BERNTS BETRAKTELSE
R Den vulgära rådjurstjuren Bernt Karlsson Journalist och författare, värvades till Svensk Jakt 1992. Har varit verksam som jaktpolitisk redaktör och sedermera Norrlands redaktör. N är jag började min journalistiska bana hade dagstidningarna ännu råd att hålla sig med korrektur läsare. De utgjorde en särskild yrkeskår som skoningslöst slog ner på alla fel i sidkorrekturen, inte sällan i kombination med en skarp reprimand till den felande. Ingen gick säker. Korrekturläsarna hade även god allmänbildning och deras geografiska kunskaper var omfattande. Fanns det två likalydande byanamn inom tidningens spridningsområde skulle läsarna ledas rätt genom att man efter byanamnet lade till närmaste större ort. Det var alltså skillnad mellan exempelvis Åbyn, Burträsk och Åbyn, Byske. Enbart i geografiskt avstånd åtta mil, fågelvägen! Utöver att se till att vi procuderade en felfri tidning idkade korrekturläsarna även språkvård och bedrev klappjakt på klyschor. Vid ett tillfälle skulle jag uträtta ett bankärende och stod väntande i kö, när jag plötsligt kände ett hårt grepp i nacken. Med möda vred jag mig runt och befann mig stå öga mot öga med korrekturavdelningens chefsideolog, den fruktade Rufus. Rufus talade, i sträng ton (men med gott hjärta): – Min unge man, vet du inte att det bara är båtar och fulla brädgårdsarbetare som går av stapeln! Jag hade i oförstånd, möjligen i kombination med brådska, använt klyschan ”gå av stapeln” i en förhandsartikel om ett instundande evenemang i staden. Först sedan jag erkänt mig vara en slarvpelle och lovat att aldrig någonsin upprepa misstaget släppte Rufus sitt grepp. Hur annorlunda är det inte i dag, när dagstidningarna är så fulla av korrekturfel att det är en skam åt det. Inte ens rubrikerna är felfria. För att inte tala om svengelskan i tv, där man på stockholmskt vis ersätter minst ett ord i varje mening med en engelsk synonym. Kusken bakom travloppets storfavorit kan exempelvis före start få frågan om vad han har för ”fi-i-i-i-ling”? Sedan han lett från start till mål med sitt ök kommer samme reporter springande med mikrofonen och frågar: – Hur ”konfident” var du i sista sväng? Svengelskan sprids med raketfart; de aktiva är inte sena att ta efter och missbruket utvecklas till ett språkmode. Det är inte bättre i ishockeyns värld. I den sporten ILLUSTRATION: AAKE NYSTEDT SVENSK JAKT Nr 10 2018 137 ”Min unge man, vet du inte att det bara är båtar och fulla brädgårds arbetare som går av stapeln!” byter som bekant spelarna av varandra med täta intervall under spelets gång. Jag fick lära mig i skolan att ”byta” kompareras byta– bytte–bytt, men förstår att jag är hopplöst gammal modig. Av tv-sända hockeymatcher vet jag nu att det ska vara: byta–bytit (eller bytat)–bött. Ord och uttryck förvanskas i snabb takt, men alla språkliga feloch otympligheter blir tack och lov inte bestående. Jag känner åtminstone till ett sådant fall. Under min tid på dagstidning hade jag knåpat ihop några sidor inför den förestående jaktsäsongen. En artikel handlade om augustijakten på råbock. Jaktbilag an skulle redigeras av en kvinnlig sommar vikarie. Själv gick jag på ledighet. När jag omsider fick tidningen i min hand och öppnade den var det som om jag träffats av ett klubbslag. Sommarvikarien hade konsekvent bytt ut ordet ”råbock” mot ”rådjurstjur”. Både i rubrik, ingress och brödtext. Och mitt namn stod inunder! Hade då inte korrekturet kunnat ingripa? Nja, Rufus hade slutat sin anställning och ingen av de kvarvarande hade särskilt djupa insikter i jägarnas fikonspråk. Kanske litade de också på att det jag skrivit var korrekt, för de kunde ju inte gärna veta att någon varit inne och ändrat från rätt till fel i texten. När jag återkom till arbetet kunde jag inte underlåta att tillrättavisa vår sommarvikarie. Till min förvåning blev hon inte alls särskilt nedslagen av mitt klander utan replikerade fräckt: – Jag tyckte att råbock lät så vulgärt!
Svensk Jakt Nästa nummer