Advokaten 1
av den nya möjligheten att avvisa ett klagomål om
den drabbade inte kan visa att hon lidit avsevärd skada berättade Cameron för parlamentarikerna om målet med den missnöjde bussresenären som stämde en researrangör på 90 euro i skadestånd. Resan från Bukarest till Madrid hade inte motsvarat förväntningarna, men de inhemska domstolarna gav honom inte rätt varför han vände sig till Strasbourg som inte tog upp fallet till materiell prövning, eftersom det inte visats att klaganden lidit avsevärd skada. Man kan FrÅga sig varFör Cameron valde just detta exempel? Var det för att det var ett av de allra första målen i vilket domstolen tillämpade den nya bestämmelsen eller var det för att förlöjliga domstolen? Några av oss hörde undertexten: ”Här har man en domstol som får in över 60 000 nya klagomål om året, med en grotesk och växande målbalans och vad använder de sina otillräckliga resurser till? Jo, klagomål från gnälliga bussresenärer som inte kunde fälla ner ryggstödet! Är det en riktig prioritering? Visserligen avvisades talan, men ändå …” caMerons vackra ord (se citatet nedan) om att hjälpa domstolen framåt med reformarbetet klingar lite falskt när hans egen regering samtidigt blockerar förhandlingarna mellan EU och Europarådet om EU:s anslutning till Europakonventionen. Denna anslutning föreskrivs i Lissabonfördraget och har till syfte att stärka EUmedborgarnas rättighetsskydd ytterligare. Enligt vissa diplomatiska källor som citerats i Financial Times (26 januari 2012) ägnar sig den brittiska regeringen åt regelrätt utpressning. Ingen anslutning av EU till dess Europarådets samtliga medlemmar accepterat att reformera domstolen enligt brittiska önskemål. I grunden håller jag med Cameron i hans analys av domstolens problem men inte vad avser lösningen. Det är ganska självklart att en institution som skapats för 60 år sedan för helt andra förhållanden måste reformeras i grunden för att bättre svara mot dagens krav och utmaningar. Men att upprätthålla skyddet för mänskliga rättigheter i Europa är ett delat ansvar och huvudansvaret ligger på staterna själva, det vill säga bland annat på Cameron och hans regering. Europadomstolens uppdrag är subsidiärt, vilket Cameron själv påpekade. Om respekten för människors rättigheter upprätthölls på hemmaplan och Strasbourgs domar verkställdes skulle mycket vara vunnet. Det är min fasta övertygelse att vi på sikt måste öka dialogen mellan de nationella domstolarna och Strasbourg, annars når vi aldrig det målet. Ett sätt att göra det vore att införa en möjlighet för domstolen att lämna Advokaten Nr 2 • 2012 förhandsbesked, så kallade ”advisory opinions”. Diskussioner pågår men skepsis är stor på sina håll, inte minst bland mina kolleger. I samband med högtidlighållandet av öppnandet av det juridiska året i Strasbourg den 27 januari 2012 hölls ett seminarum på detta tema med deltagare från ett antal europeiska högsta domstolar och författningsdomstolar. Att beskriva stämningen som entusiastisk vore att ta i. I grunden håller jag med Cameron i hans analys av domstolens problem men inte vad avser lösningen. Det är ganska självklart att en institution som skapats för 60 år sedan för helt andra förhållanden måste reformeras i grunden för att bättre svara mot dagens krav och utmaningar. eFter 9 högtidLiga öppnanden, 65 plenarmöten och 370 överläggningar till dom i kammare är det dags för mig att flytta hem. En spännande och oerhört lärorik tid är snart slut. Det känns lite vemodigt även om jag är privilegierad eftersom jag går till nya utmaningar. Men Strasbourg kommer för alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta och jag kommer att på avstånd följa hur domstolen ständigt reformeras. Så här skall det gå till enligt David Cameron, och jag instämmer: ”We have a clear opportunity to agree a practical programme of reform. Built on the noble intentions of the Convention. Forged through consensus. Driven by a belief in fundamental human rights and a passion to advance them. This is undoubtedly a challenge – but it is a challenge we can meet together.” Elisabet Fura sveriges domare i europadomstolen i strasbourg 23