Advokaten 1
Ledare Generalsekreteraren ANNE RAMBERG Sociala m
edier i demokratins tjänst i detta nuMMer av tidskriften Advokaten har vi valt sociala medier som tema. Den snabba utvecklingen på området är fängslande. Det har öppnat oanade möjligheter för envar att snabbt förmedla information och att påverka. Bloggar, Facebook och Twitter har under det senaste året visat sig vara effektiva medel att påverka händelseutvecklingen i Afrika och Mellanöstern. Sociala medier har blivit verkningsfulla vapen mot repressiva regimer, i vart fall när det gäller att skapa bred uppmärksamhet åt missförhållanden. Det senaste exemplet är Syrien. Där har vi alla minut för minut, via Twitter och på bloggar kunnat följa de avskyvärda övergreppen på den egna befolkningen. Där har vi även kunnat följa det cyniska politiska spelet i FN, där Kina och Ryssland tydligt har visat att de, i förhållande till sina egna politiska intressen, inte tillmäter folkrätten och mänskliga rättigheter någon större betydelse. Det är tydligt att sociala medier har en viktig funktion att fylla när det gäller att informera och skapa opinion. Utvecklingen har visat att dessa med fördel kan utnyttjas i demokratins tjänst. av twitterFLödet under den senaste tiden, liksom av traditionella medier, kan man konstatera att många av de frågor som där avhandlas ytterst berör demokratiska fri och rättigheter. Detta har i hög grad gällt Acta–avtalet och hur man skyddar immateriella rättigheter utan att otillbörligt inskränka den personliga integriteten. Trots att avtalets syfte är att motverka spridning av och handel med piratkopierade och varumärkesförfalskade varor och att det innebär mycket marginella förändringar för svenskt vidkommande, finns enligt min mening skäl till oro för att avtalet kan komma att medföra oönskade ingrepp i enskildas integritet. Även om det slutliga dokumentet på väsentliga punkter förbättrats finns alltjämt bestämmelser som förtjänar att följas upp. Nuvarande lydelse innebär till exempel att länderna får avstå från att kontrollera resenärers bagage, datorer med mera i jakten på upphovsrättsskyddat material. Huvudregeln är alltså kontroller av innebörd att tullen kan genomsöka bagage och datorer. Vidare föreskrivs att personligt bagage kan undantas, men det är inte ett krav. Detta är dessvärre inte någon nyhet för svensk del. En motsvarande bestämmelse finns redan i det så kallade TRIPSavtalet. Därför är det i och 4 för sig inte fel när regeringen på sin hemsida skriver att Actaavtalet inte innebär utökade möjligheter i förhållande till nuvarande lagstiftning och att det därför inte ändrar någonting. Men, det finns likväl goda skäl att anta att de möjliga undantagen inte kommer att införas i Sverige. Om så inte sker visar det även tydligt att när en bestämmelse som tillåter en viss stats maktutövning en gång införts, för ett visst syfte, kan den alltid utan vidare uppmärksamhet utvidgas till andra områden. Ändamålsförskjutning är i dessa sammanhang ett återkommande fenomen. rapporteringen pÅ sociaLa Medier har även rört frågan om meddelarskydd kontra beivrande av korruption. Anledningen till den diskussionen är att engelska journalister gripits och misstänkts för mutbrott och tjänstefel, efter att ha betalt ansenliga summor till läckande poliser. Denna fråga är inte okomplicerad. Inte ens i Sverige. Meddelarskyddet är på goda grunder centralt för den svenska yttrande och tryckfriheten. Men, som departementschefen yttrade över Yttrandefrihetsutredningens betänkande SOU 1983:70: ”Sammanfattningsvis anser jag att farhågorna för att ett särskilt skydd för dem som meddelar uppgifter till publicister skall leda till återkommande skador är överdrivna. Liksom hittills bör man för framtiden förlita sig på massmediernas och uppgiftslämnarnas omdöme.” Frågan är om vissa publicisters inte sällan förekommande betalningar till poliser som läcker information trots förundersökningssekretess innebär att farhågorna besannats eller ej. Kan man förlita sig på uppgiftslämnarens och publicistens omdöme? Är det alltjämt ändamålsenligt mot missbruk? nyhetsrapporteringen har ocksÅ i stor utsträckning handlat om de terroristdömda svenska journalisterna i Etiopien. Upprördheten över hur de behandlats har med rätta varit stor. Det finns i sammanhanget emellertid skäl att uppmärksamma innehållet i den svenska terroristlagstiftningen, som har sin utgångspunkt i EU:s rambeslut om terrorism. Om två personer med muslimskt ursprung, utan visum, illegalt, skulle ta sig in i Sverige och knyta kontakter med misstänkta al Qaidaanhängare och därtill fångas på bild med automatvapen, undrar jag vad som skulle hända med dem. Advokaten Nr 2 • 2012