Advokaten 1
Även om sådana personer skulle uppge sig vara jou
rnalister, skulle grund för misstanke om terroristbrott kunna föreligga. I ljuset av att Sverige, vid en internationell jämförelse, tilllåter påfallande långa häktningstider skulle det enligt min mening föreligga en uppenbar risk för att dessa personer alltjämt skulle sitta häktade i Sverige, utan rättegång och utan rätt att ta del av förundersökningen. Jag är medveten om att detta påstående kan uppfattas som provocerande. Sverige har dock vid upprepade tillfällen fällts av såväl FN:s som Europarådets antitortyrkommittéer för såväl de långa häktningstiderna som de omfattande restriktioner som normalt följer med en häktning. Jag konstaterar också att det finns mycket övrigt att önska när det gäller hur det fungerar på många häkten runt om i landet. Försvararna har uppenbara svårigheter att få besöka sina klienter. Kvinnliga försvarsadvokater tvingas klä av sig för att fria sig från misstanke om att medföra otillåtna föremål i bh:n till sina klienter! Bara för att nämna några exempel. regeringens FörsLag att utvidga FRA:s signalspaning till att omfatta beställningar från såväl den öppna polisen som säkerhetspolisen har likaså diskuterats, om än i mindre omfattning än vad som kunnat förutses. Förslaget är problematiskt i flera hänseenden. Detsamma gäller regeringens strategi för motarbetande av terrorism. Ett annat exempel som engagerat är Transportstyrelsens omotiverade krav på att den som ansöker om körkort ska uppge irrelevant och integritetskänslig information om sin hälsa. Till detta kan läggas frågan om nämndemännens vara eller inte vara. Listan pÅ FrÅgor som har en central betydelse i en demokratisk rättsstat och som varit aktuella den senaste tiden kan göras mycket längre. I samtliga fall handlar det om behovet av en ändamålsenlig avvägning mellan olika legitima intressen. Men, det handlar också om hur motståndet mot repressiva åtgärder sänkts. Det är uppenbart att utvecklingen – inte bara ur ett teknikperspektiv – sprungit förbi lagstiftaren på flera områden. Detta leder till en defensiv och händelsestyrd utveckling där regering och riksdag tappar initiativet till förmån för olika mer eller mindre väl underbyggda hotbeskrivningar. Sådana inger oro hos befolkningen. Vissa kräver då att ansvariga politiker visar prov på handlingskraft. Nästan all ny lagstiftning är resultatet av händelser såväl inom det straffrättsliga och straffprocessuella området som inom skatte och finanssektorn. när Man beaktar alla de olika utredningar och förslag som för närvarande är aktuella är det klart att regelverken mer påminner om ett strukturlöst sammansatt lapptäcke, än om ett uttryck för en genomtänkt strategi grundad på en sammanhängande analys. Tekniken att hela tiden utvidga övervakning och kontroll i olika former och samtidigt införa nya kontrollfunktioner för att lugna rättssäkerhetsförespråkarna, är inte förtroendeingivande. Det vore önskvärt om lagstiftaren strävade efter ett mer övergripande och konsistent förhållningssätt. detsaMMa gäLLer FrÅgan om påföljder. Det förefaller, föga förvånande, råda en ovanligt stor samsyn när det gäller de alltmer återkommande kraven på höjda straff. Även här Advokaten Nr 2 • 2012 är utvecklingen händelsestyrd. De återkommande morden i Malmö har föranlett en ökad acceptans för straffskärpning när det gäller vapenbrott. Regeringens förslag sågades dock av Lagrådet, se sidan 10. Också på detta område saknas en vederhäftig analys på ett övergripande plan över behovet, nyttan och proportionaliteten i olika påföljder. Förhoppningsvis kommer Påföljdsutredningen och Psykiatrilagsutredningen med väl avvägda överväganden och förslag i dessa delar. Men, det är inte bara på nu berörda områden som politiken kan framstå som defensiv. Det tidigare så goda nordiska lagstiftningsarbetet har i princip avstannat. Vi förefaller ha kapitulerat inför det EUrättsliga lagstiftningsarbetet. Det är givetvis av godo och till och med nödvändigt med internationell samverkan utanför Norden inom många områden. Men, faran är att kreativiteten och initiativkraften kommer av sig, till förmån för den tunga och i realiteten kvalitetsmässigt sämre EUlagstiftningen. Denna utveckling riskerar dessvärre leda till sämre kvalitet såväl i den nationella lagstiftningen som i rättstillämpningen. En sidoreflektion är att vi kanske borde höja ambitionsnivån i regelutvecklingen. Ett viktigt område, utanför det straffrättsliga, är att se till att den svenska civilrätten utvecklas så att vi framstår som konkurrenskraftiga i ett internationellt perspektiv. Ett modernt och innovativt regelverk, till exempel på det finansrättsliga området, skulle kunna underlätta strävandena mot att skapa en svensk finansplats som mäter sig även i internationell konkurrens. London behöver inte alltid ligga i framkant. ”Det är tydligt att sociala medier har en viktig funktion att fylla när det gäller att informera och skapa opinion.” oM sociaLa Medier kommer att kunna bidra till en mer aktiv och insiktsfull debatt i viktiga samhällsfrågor, som sträcker sig längre än till att skapa opinion, återstår att se. Min erfarenhet och tro är dock att debatten i angelägna demokratiska rättsstatsfrågor gagnas av sociala medier. Den blir inte längre förbehållen den intellektuella eliten och de stora mediedrakarna. Debatten kan genom att frågorna aktualiseras på Twitter och bloggar nå ut till fler. Transparensen ökar. Liksom den verkliga yttrandefriheten. Anne Ramberg anne.ramberg@advokatsamfundet.se 5