Nolltretton 1
Thomas Stenström Spring baby spring Miss Li Under
bart i all misär Sedan genombrottet med “Slå mig hårt i ansiktet” 2014 har Thomas Stenströms uttryck sakta med säkert blivit alltmer melankoliskt och alltmer nedtonat. Den trenden fortsätter här på femte albumet där Uddevallasonen liksom flanerar runt och drömmer sig bort. Lite souligare, lite softare, lite snyggare och kanske lite vuxnare än tidigare. Men är han för avslappnad, låter han för snäll? Jämförelsen med Håkan Hellström har han hört många gånger och kommer nog få höra ett tag till. Inte bara på grund av dialekten, utan på grund av hela paketet med sångstil, melodier och arrangemang. Lite synd, för Stenström borde kunna stå på egna ben. Plattan håller hög lägstanivå, men det finns fortfarande en del att jobba med när det gäller själva identiteten som artist. Jag gillar verkligen vad jag hör, men rannsakar jag mitt inre så vet jag också att det är tveksamt om jag kommer sitta hemma och tänka: nä, nu skulle det sitta fint med lite Stenström på stereon! (TP) Miss Lis nionde album öppnar med låten “Tidsmaskin” och det är ungefär så det känns, som att hon gjort en tidsresa genom sin karriär. Hon började för 15 år som en gammal själ i en ung kropp med stompig rännstensblues à la Tom Waits och Nick Cave, för att sedan göra en slags Benjamin Button-tripp och åldras baklänges, och 2021 känns hon yngre än någonsin. Ni har redan hört “Komplicerad”, fjolårets superhit där Miss Li bytte stil och inte bara skiftade till att sjunga på svenska utan även bytte stil musikalisk mot en mer lätttuggad radiopop. Vissa, däribland jag själv, var inte helt förtjust i stilbytet. Det kändes som att Miss Li förminskade sig själv när hon försökte tävla om utrymmet med tio år yngre poptjejer, tänkte jag då. Men nu har jag fattat grejen. Inte bara var det ett lyckat drag kommersiellt, utan den som verkligen lyssnar på texterna förstår att orden om att festa och hitta sig själv inte bara är ett fjantigt poserande utan en ärlig kvinna som beskriver sin väg in i en medelålderskris. Det är först när artister passerat 35 som de blir riktigt intressanta och det gäller inte minst Miss Li. (TP) John Daniel För mycket och för lite När det gäller lokala artister är Norrköpingskillen John Daniel absolut en av de intressantaste att hålla ögonen på. Dels för att han är en skicklig musiker men kanske ännu mer för att han inte verkar mattas med åren. Tvärtom blir han bara bättre och bättre, och de senaste åren känns han piggare och mer kreativ än någonsin. Kanske är det som John Daniel själv sjunger: att trägen vinner? På denna platta har han samlat låtar som han släppt de senaste åren, det är singlar, EP-spår och någon nyinspelning. Det gör “För mycket och för lite” lite svår att sätta betyg på eftersom det både är en stark “best ofplatta" samtidigt som vi redan hört det mesta materialet i ett par år nu. Musikaliskt är John Daniel ofta väldigt finessrik med genomarbetade arrangemang och låtar som är fyllda med snygga detaljer. Vuxenpop kanske man kan kalla hans uttryck. Det gäller inte minst i texterna som skiljer sig en del från vanliga poptexter genom att ofta behandla introspektiva grubblerier om tvivel, relationer, självrannsakan och liknande. En fördel med vuxenpop är att man inte växer ur den, troligtvis kommer John Daniel bara att bli ännu bättre med åren. Som ett bra vin. (TP) Hov1 Barn av vår tid Lady Gaga & Tony Bennett Love for sale Jo, det är nog så att Hov1 är barn av sin tid. För dagens svenska band ska tydligen heta tokroliga buskissaker som Det Vet Du, Tjuvjakt och Hov1. De ska “rappa”. Och de ska vara så intetsägande som möjligt. Ungefär som Gaffas chefredaktör skriver i senaste numrets ledare: revolten saknas. Dagens kids gör uppror med P4-pop. De drömmer om radhusliv och parmiddagar, och hyllar det grå och slätstrukna. Hov1 har varit ett av de stora svenska banden de fem senaste åren, och även om jag fattar att jag kanske inte ingår i deras primära målgrupp så anser jag mig uppskatta bra musik när jag hör den. I vilken form den än kommer. Men herregud, jag lyssnar på Hov1:s nya platta och håller på att somna. Har de total fantasibrist? Hela plattan låter exakt likadan. Trött rap över ännu tröttare gitarrslingor. Om och om igen. Samma uttryck hela tiden. Samma tempo, samma ljudbild, samma rap, samma röstläge, samma autotune, samma oengagemang. Hov1 kan gästas av Einár, de kan sjunga bitch, de kan strössla med en massa engelska ord och uttryck, de är ändå svintråkiga. 20-talets ungar har fått sin egen motsvarighet till Bo Kaspers Orkester. (TP) Efter de tidiga årens framgång med brakhits som “Bad romance” och “Poker face” har det varit svårare att förstå vad Lady Gaga vill med sitt artisteri. Hon har varit ute och snurrat lite här och där, provat olika stilar och olika konstarter, och det säger något om hennes musikkarriär att hennes största hit inte är en låt från någon av hennes popplattor utan en låt från ett soundtrack till en film. Och så har vi det där evergreenprojektet där hon sjunger gamla klassiker tillsammans med Tony Bennett, som hennes fans verkar avsky. Eller åtminstone verkar helt ointresserade av, det vittnar om inte annat de usla Spotifysiffrorna om. Nu gillar jag både Lady Gaga, Tony Bennett, glammig storbandsmusik och Cole Porter, vars sångskatt de tolkar här. Ändå har jag svårt att uppbåda den där riktiga entusiasmen. Kanske för att det finns bättre jazzsångerskor än Lady Gaga, för att Tony Bennett trots allt är 95 år och för att framförandet är väldigt traditionellt. Det låter kanonbra, men inget nytt tillförs förutom mötet mellan en halvung popstjärna och en åldrad crooner, och en sådan skiva släppte de ju redan för några år sedan. Bennett har sagt att detta är hans sista skiva och han gör en god insats, så även om det kanske inte behövs fler versioner av låtar som “I´ve got you under my skin” så är det ett värdigt avslut för Bennett. (TP) Bror Gunnar Jansson Faceless evil, nameless fear De senaste åren har Bror Gunnar Jansson vuxit fram till en av de mest hajpade svenska artisterna, åtminstone hos en viss del av den svenska musikpubliken. För det finns en evig lockelse hos bluesmän och undergångsposörer som många av oss intresseras och fascineras av. Vi vill ha mördarballader, domedagsprofeter och skit under naglarna. Hittar vi någon som skulle kunna liknas vid en svensk motsvarighet till Tom Waits eller Nick Cave håller vi oss genast framme. Namn som Lars Demian, Roffe Wikström, Franska Trion eller vår lokala And we should die of that roar... må ha skilda musikaliska uttryck men de är sprungna ur samma dekadenta rännstensromantik. Och dit kan vi även räkna Bror Gunnar Jansson. Göteborgaren debuterade 2012 som ett deltabluesigt enmansband och är nu framme vid sitt sjätte album. Blueskänslan och attityden finns fortfarande där men numera drar musiken mer åt 70-talets hårda och riffiga rock med band som Black Sabbath och Zeppelin. Något som säkert inte faller alla fans i smaken. Själv är jag också lite tveksam till det trista gitarrbrötandet, men tycker att Bror Gunnar fortfarande har tillräckligt mycket på plussidan för att fortsätta intressera mig. (TP) NOLLTRETTON 45