Advokaten 1
DEBATT Man måste arbeta brett att barnens Debatte
n om socialtjänsten och barnärenden fortsätter. Advokat Denise Lagercrantz bemöter Victoria Carlemalms inlägg i Advokaten nr 6. Lagercrantz riktar kritik mot återkommande brister i socialtjänstens arbete och ovilja att ta till sig negativ kritik. J ag håller naturligtvis med Victoria Carlemalm om att det behövs betydligt mer än utbildning för att förbättra hanteringen och kvalitén på barnärendena, vilket jag också framfört i de andra debattinläggen som publicerades i DN under samma period under 2020. Det finns många saker som behöver göras, man behöver arbeta brett och också samverka yrkesgrupperna emellan. Träffas och skapa förståelse för varandras roller, föreläsa för varandra och svara på varandras frågor. Men man kan inte bortse ifrån att om man jämför socialsekreterarnas utbildning med vår är det klart att en utbildning som deras, på grundnivå, inte är tillräcklig för att ärendena skall handläggas rättssäkert. Den brist på transparens som uppstår i och med att det inte finns fastställda rutiner och flödesscheman för hur olika situationer skall hanteras och bedömas gör att det blir väldigt olika kvalité och bedömningar från fall till fall, beroende på vilken kommun och socialsekreterare som handlägger ärendet. Bristande rutiner för journalföring gör att man inte alltid kan förstå hur man kommit fram till olika slutsatser i ett ärende. Personligt tyckande, brister i logik, påståenden om vad barn och andra sagt som inte går att kontrollera, och så vidare. Det är 46 DEBATTÖREN Denise Lagercrantz är advokat sedan 2011. Hon är delägare i Advokatfirman Zettergren & Lagercrantz AB. Hon arbetar främst med brottmål samt med ärenden om vårdnad och omhändertagande av barn. rättssäkerhetsbrister som jag menar borde vara oacceptabla i vårt demokratiska samhälle. Socialsekreterare antecknar lite vad de vill från ett möte och det leder i sin tur till misstro, då föräldrar känner sig missförstådda och inte känner igen sig i hur de beskrivits eller i vad de sagt. Det skall jämföras med hur polisen gör där de läser upp vad som antecknats och man som enskild genast får justera så att det man sagt blir korrekt återgivet. vi jurister skall försöka utföra ett bra arbete med det underlag vi har, och som vi fått av socialsekreterarna. Ibland kan vi kompensera för bristerna, men ofta inte. Om utredningen är gedigen så håller den i rätten, vill jag påstå. Den talar för sig själv och kan inte ifrågasättas eller kritiseras. Tyvärr ser jag sällan gedigna utredningar, varken i ärenden om vårdnad eller i ärenden om omhändertagande av barn, LVU. Jag ser ärenden där jag undrar varför barn omhändertagits och andra ärenden där jag undrar varför barn inte omhändertagits. Utredningar om vårdnad där våld har förekommit men som helt ignorerats som risk och utan förklaring till varför den frågeställningen ignorerats, medan våld i ett annat ärende fått en helt avgörande betydelse för socialsekreterarens förslag till beslut. Men gedigna, opartiska utredningar förekommer frekvent i brottmål. Polisen klarar uppenbarligen utmärkt bra av att göra dem, även om det självklart finns undantag. Här borde man kunna ta lärdom mellan yrkesgrupperna, i hur man bedriver opartiska utredningar. Socialstyrelsen har haft projekt där de arbetat fram olika bedömningsinstrument för riskbedömningar och mallar för hur en utredning skall genomföras. Men de har aldrig börjat tillämpas. Det har funnits kloka initiativ såsom ”Norrköpingsmodellen” som handlat om hur man skall hålla barnsamtal och att de skall spelas in. Men såvitt jag vet tillämpas de inte längre, oklart varför. Jag vill påstå att man inom socialtjänsten ligger långt efter i utvecklingen av till exempel i kunskap om hur man håller barnsamtal. Förekomsten av anmälningar, ADVOKATEN NR 7 • 2021