UD 1
text John Borgersen foto Sonny Boy Gustafsson Kna
ppast anade tonåringen Jan då att han några decennier senare skulle ha ett band som spelade just Pink Floyds musik. Och det så framgångsrikt att de i dag fyller arenor som Globen och Dalhalla. Men det skulle dröja många år från att han för första gången lyssnat på det som musikexperter kallar ett av de mest berömda inom genren progressiv rock, tills han skapade bandet P-Floyd. – När jag lyssnat igenom skivan några gånger satte jag mig pianot och försökte spela melodierna, minns han. text John Borgersen foto Pressbild Steinwayflygel i vardagsrummet Jan är född och uppvuxen i Falun. Han berättar att han hade privilegiet att ha ett hem där det stod en vit Steinwayflygel i vardagsrummet, en present från hans pappa till hans mamma, som var duktig pianist. Här klinkade lille Jan fram ”Blinka lilla stjärna” och andra enkla melodier, för att efterhand lära sig spela ackord och lite svårare musik. När han var runt 15 lånade han en akustisk gitarr och lärde sig de första ackorden av en kompis. – När jag var omkring 20 år tog jag mina första riktiga gitarrlektioner av Torbjörn Allard som är en väldigt duktig jazzmusiker. Han lärde mig bland annat skaluppbyggnad och plötsligt föll bitarna på plats och ett plus ett blev två! I slutet av 1980-talet var Jan med i en grupp som hette Ambush. De spelade egen musik, inspirerade av grupper som Genesis, Yes och Saga, en genre som alltid varit betydelsefull för honom. Gruppen spelade mest i Sverige, men åkte till Spanien på vinst och förlust och fick tag på några spelningar. En lokal tevestation sände en av deras konserter och de fick flera förfrågningar om fler spelningar, men alla i gruppen hade jobb så de kunde inte vara kvar. – Det är lätt att tänka “tänk om”, i det läget, säger Jan med ett leende. Bandet självdog efterhand och snart var Jan med i ett nytt, “En man kort”; det spelade mest covers och partymusik och var husband på Rådhusgården i Falun. – Det var en fantastiskt kul period och bandet var populärt, minns han. Vi hade jämt mycket folk på våra spelningar. Så, i slutet av 1993, fick Jan en fråga som skulle ändra på hans liv. “Gör något annorlunda!” – Till spelningen juldagen 1993 undrade Ingemar Eberstål, som då var ansvarig för Rådhusgården, om jag inte kunde göra något “annorlunda, i stället för de vanliga coverlåtarna”. Och nu kom tankar och idéer som legat och grott en tid i bakhuvudet till pass. Sedan han blivit “frälst” på Pink Floyd hade intresset för gruppens musik bara vuxit. 1979 kom dubbelalbumet “The Wall”, som tillhör en av musikhistoriens mest uppmärksammade. – Jag spelade den om och om igen, minns Jan. Och varje gång jag lyssnade igen skivorna hörde jag något nytt. För Jan är Pink Floyds storhet den “starka” musiken och att de har gjort låtar för alla sinnesstämningar. Så när han fick frågan om att spela något annorlunda var det inte långt för honom att tänka på just Pink Floyd. – Ibland när vi jammat hade någon Floydlåt kommit upp, fortsätter han. Så jag svarade att jag skulle kunna sätta upp ett band som bara spelade Pink Floyd-musik och Ingemar var med på noterna, bara det blev “annorlunda”. Jan ringde runt till musiker som han visste älskade Pink Floyd och de repade in 16-17 låtar. – Den första spelningen vi gjorde var i ett litet valv i Rådhuskällaren där det rymdes kanske 45 personer, men folk cirkulerade hela tiden och det blev en otrolig succé. Ryktet om framträdandet spred sig, och bandet fick snart nya spelningar i både Falun och Gävle. – På vår första spelning hade vi haft en laser för att kunna göra lite effekter. Men 25