Advokaten 1
Debatt hantera stora och komplexa mål? konsekvens
erna helt tycks utebli på hemmaplan? En viktig aspekt som spelar in är de olika instrument som utredande myndigheter har till förfogande. De amerikanska myndigheterna har sedan länge använt sig av en föreläggandeteknik, d.v.s. man agerar kravställare och kräver att företagen skall komma in med uppgifter. Givetvis har man också sett till att man har verktyg för att detta också efterlevs. Vidare lägger man större krav på företagens ledning att säkra att brott inte ska förekomma – och ”willful negligence” tolereras inte. Företaget liksom dess ledning kan inte undgå straffansvar genom att ha tittat bort när situationer uppkommit som kan ha innefattat brott! De amerikanska myndigheternas tillvägagångssätt är det som i Sverige betecknas ”kronvittne”, d.v.s. där de som är föremål för utredningen, i utbyte mot strafflindring, samarbetar och förser myndigheterna med information för att dessa ska kunna färdigställa utredningen. Graden och trovärdigheten i samarbetet, vilka är kvalitativt reglerade, är betydelsefulla för om eller i vilken omfattning sanktioner kan komma att drabba företagen och enskilda. Myndigheter iklär sig alltså rollen som kravställare samtidigt som företagen och andra gynnas av att inta en proaktiv hållning och att de i detta tar ansvar för att gå till botten med problemen. Ett instrument som kanske är mindre känt i Sverige är så kallade Deferred Prosecution Agreements vilket är ett vanligt förekommande redskap i samband med komplex ekonomisk brottslighet såsom korruption. Enligt en sådan modell ingår den brottsutredande Advokaten Nr 5 • 2011 myndigheten ett avtal med den som är föremål för utredningen. Företaget framträder frivilligt, vidgår fakta i målet och åtar sig en mängd skyldigheter, ibland också att betala böter, i utbyte mot att undslippa åtal. Fördelarna för samhället anses vara många. Främst ger det den utredande myndigheten helt andra möjligheter till insyn och utredning. Förfarandet sparar även tid och resurser för myndigheten som på företagets bekostnad bistås inte bara i informationsflödet utan också i utredningen av ärendet. Den största fördelen som systemet ger är att företagen ges chansen och initiativet att införa och upprätthålla en sund företagskultur. detta är ett FörhÅLLningssätt som har en begränsad, om ens någon förankring i det svenska rättssystemet. Endast i några undantagsfall, exempelvis inom konkurrensrätten och inom skatterätten, har lagstiftaren öppnat för varianter av möjligheten till straffreduktion vid ”självrättelse”. I båda fallen har detta visat sig lyckosamt, d.v.s. myndigheten har statistiskt sett haft en markant större framgång i dessa typer av ärenden än i andra mål. Det resultatet är knappast överraskande – att få den som är föremål för utredningen att samarbeta både för att upptäcka och för att utreda överträdelser är naturligtvis en svårslagen kombination. Varför har då inte grundprinciperna för denna metod spridits till andra typer av brottsutredningar? Och kanske då särskilt till frågor rörande ekonomisk brottslighet som till sin natur är särskilt svår både att upptäcka och utreda och där både polis, åklagare och domstol ofta saknar resurser att hantera och dessutom, inte sällan, att förstå brottets komplexitet? Lagstiftarens, liksom t. ex. advokatsamfundets, uppfattning har hittills varit att det finns primärt två skäl mot en sådan ordning. Dels att ett begånget brott kräver straff och inte ska kunna förhandlas bort, och dels att det finns en juridisk osäkerhet kring tillförlitligheten i metoden – d.v.s. rädslan för att en person ska säga vad som helst för att slippa undan straff. Vår uppfattning är att dessa argument i dag är helt felaktiga! Om man på konkurrens och skatterättens område finner att samarbete kan medföra strafflindring är det svårt att förstå att det inte ska kunna gå på andra områden. Någon särskilt extra skyddsvärt rättsintresse finns knappast i dessa ärenden jämfört med t. ex. ekonomisk brottslighet. Argumentet att ”begånget brott kräver straff” känns inte heller bärkraftigt för den brottslighet vi nu diskuterar. Det senare argumentet är i dag tunt – det är väsentligt lättare och kräver mindre resurser att konstatera om någon frivilligt överdriver påståenden om förekommande brottslighet, oavsett syftet med detta, än det omvända, d.v.s. att upptäcka och bevisa förekommande brottslighet. Rättsäkerheten kan därför tillgodoses även i ett sådant system. sanningen är att hela det svenska rättssystemets trovärdighet är i fara när man med dagens metoder i praktiken silar mygg och sväljer kameler. n Ulf Sandlund, director, pwc forensic services Amanda Wassén, biträdande jurist, delphi Peter Utterström, advokat/delägare, delphi 39 Ulf Sandlund. Amanda Wassén. Peter Utterström.