KRÖNIKANYHETER PER ÅKE ZILLÉN | PATIENT Då, nu oc
h framåt – njurvård i 100 år För femtio år sedan fanns ingen behandling för människor med allvarlig njursvikt, patienterna dog. Idag kan felande njurar ersättas med dialys för ett fortsatt liv och med transplantation för ett fortsatt bra liv. Om femtio år kommer njursvikt att kunna förebyggas, orsakerna till njursvikt vara klarlagda och behandlingsbara och dialys på väg att fasas ut. Realism eller önsketänkande? Den som lever får se. Det går ett hundra år på ett sekel. Det känns som väldigt många år – men är kanske inte så många ändå, när man tänker efter. Det är inte så mycket mer än en svensk medellivslängd, drygt 80, lite mer än en »mansålder«. Allt fler människor lever tills de är hundra. I min ålder börjar hundra år kännas allt kortare och mer överblickbart, när jag föddes pågick andra världskriget. Tanken svindlar. Nutidshistoria. Mycket kan hända och mycket hänhandlingarna har sedan dess bara blivit bättre, enklare, säkrare och tillgängliga för allt fler. Njurvårdens utveckling under de senaste femtio åren kan ses som en framgångssaga. Framgång – javisst och på sitt sätt, men ändå inte. Dialys »Bättre der på hundra år. Njurvård är ett bra exempel på en positiv utveckling – från femtio år bakåt itiden till femtio år framåt – från ren katastrof, via överlevnad, till förhoppningsvis fördjupad kunskap och hälsa. För att fånga detta långa perspektiv måste man se bakåt, för att veta var man är, för att sen kunna se framåt. Gör man inte det så får man se upp. För mer än femtio år sedan visste man inte varför vissa människor drabbades av njursvikt och det fanns ingen vare sig förebyggande, bromsande, botande eller livräddande behandling. Njurpatienterna dog, antingen på grund av tilltagande uremi eller indirekt av bland annat hjärtkärlsjukdom. Situationen var lika bedrövlig för svenska patienter då som den fortfarande är för en stor andel av de människor i världen, som nu får total njursvikt – och där möjligheten till transplantation eller dialys inte finns, än. Första prioritet för ett halvt sekel sedan var därför att rädda liv, att förlänga liv, och det blev möjligt genom att både dialys och transplantation började introduceras. Mycket och långvarigt forsknings- och utvecklingsarbete låg bakom att dessa behandlingar blev möjliga, och beDIALÄSEN 3.2016 och bättre, år för år« och transplantation är inga botemedel för njursvikt, vi patienter blir inte friska igen. Behandlingarna är inriktade på konsekvensen av njursvikt – att njurfunktionen upphört – och därmed på att rädda och förlänga liv. Men behandlingarna dialys och transplantation är inte inriktade på själva sjukdomen eller sjukdomarna i sig – och inte heller på orsakerna till sjukdomarna, som för övrigt fortfarande inte är helt kända. Frustrationen över att inte kunna förhindra eller bota njursvikt fick den engelske njurprofessorn Cameron att i en artikel för femton år sedan vara brutalt uppriktig: »… dialys och transplantation finns och blomstrar som ett resultat av misslyckande, inte av framgång.« Han ville kunna göra mer, han ville kunna förebygga. Det är det många som vill nuförtiden. Utvecklingen går åt det hållet. Vi har därför anledning förvänta oss att vården av njurarna fortsätter att utvecklas lika positivt under de närmaste femtio åren som under de senaste femtio. Om så sker kan situationen kanske se ut så här år 2066: Orsakerna till njursjukdomarna är kända och vården är därför utpräglat förebyggande och orsaksinriktad. Tidiga tecken på ökad risk för njursjukdom i befolkningen identifieras rutinmässigt. Effektiva program för primär och sekundär prevention tillämpas som standard. Förebyggande och bromsande egenvård har stort genomslag i befolkningen. Antalet människor med total njursvikt är (ordentligt) reducerat. Tillgången på njurar för transplantation är tillräcklig. Antalet människor i dialys är (rejält) färre än tidigare. Katastrof – överlevnad – prevention. Hundra år av utveckling för våra njurar. Per Åke Zillén perake@njursamverkan.se www.njursamverkan.se 43