Forskningssupplement 43 1
Forskningssupplement »Statsmakternas evidensönskn
ingar riskerar förlust av kritisk distans.« en större evidensorientering, är dock inte helt enkelt, dels med tanke på vad som framkommer i denna studie, dels med tanke på idealet om den fria och obundna forskningen. En ledstjärna i svensk forskningspolitik – med begränsat inslag av så kallad sektorsforskning – är att forskarna ska avgöra vilken forskning som ska bedrivas. Initiativen och forskningsidéerna ska huvudsakligen komma från forskarsamhället, och kollegiala granskningsprocedurer ska garantera att forskning med bästa vetenskaplig kvalitet och hög samhällsrelevans tilldelas resurser. Den svenska forskningspolitiken ger således forskarna en hög grad av autonomi och professionell diskretion vad gäller identifiering av kunskapsbehov och formulering av forskningsfrågor. Modellen bygger på ett stort förtroende för att de akademiska miljöerna lever upp till förväntningarna om att producera forskning som kommer samhället till godo, men skapar samtidigt utrymme för forskarnas egna drivkrafter, aspirationer, vetenskapsideal, strategiska överväganden och normativa uppfattningar om forskningens samhällsuppgifter. Förutom den svenska forskningspolitikens grundprinciper försvåras extern styrning av forskningen av rådande belöningssystem inom akademin. De akademiska framgångs- och kvalitetsfaktorer som premieras idag är huvudsakligen prestationsrelaterade i inomvetenskaplig bemärkelse. Vetenskapliga publikationer, citeringar och externa medel utgör i växande grad karriärmöjligheterna och meriteringsgrunderna för tjänster, befordringar och (ytterligare) externa medel. Detta gäller för såväl universiteten, fakulteterna och institutionerna som för den enskilde forskaren. Trots ständiga propåer om en annan ordning handlar inga incitament om samverkan med aktörer utanför akademin, och än mindre om forskningens samhälleliga genomslag och faktiska betydelse. MELLAN EVIDENS OCH EXCELLENS – VETENSKAP PÅ TVÅ STOLAR Sammantaget sitter vårdvetenskap, utbildningsvetenskap och socialt arbete på ett relativt likartat sätt på två stolar. I grund och botten dikteras deras framtida levnadsbetingelser av möjligheten att upprätthålla den dubbla legitimiteten; att tillfredsställa samhälleliga, politiska och professionella kunskapsbehov formulerade av externa aktörer, och samtidigt leva upp till inomvetenskapliga krav och akademiska villkor. Lite hårdraget står dessa forskningsområden i skottlinjen för både ”evidens” och ”excellens”. Valet mellan de två är inte enkelt. Att orientera sig för starkt mot statsmakternas evidensönskningar, i form av utvärderingsforskning och effektmätningar av metoder, riskerar förlust av kritisk distans och exkludering av kulturell och kontextuell kunskapsutveckling. En ensidig orientering mot förhärskande vetenskaplig rationalitet, och anpassning till nuvarande finansieringsvillkor och incitamentsstruktur (t.ex. den ensidiga prioriteteten åt publikationer i internationella tidskrifter), riskerar att ge legitimitetsförluster åt andra hållet; en akademi som bara ser om sitt eget hus och därför uppfattas vara på drift från ett ursprungligt mandat (Dellgran, 2014, Alvesson et al., 2017). Med tanke på dessa komplikationer är det knappast förvånande att relationsdramat mellan forskning, praktik och politik stundtals präglas av viss besvikelse och frustration hos många parter. Vad gör vi med det förmenta avståndet mellan forskning och yrkespraktik? Den ena av två riktigt stora forskningspolitiska utmaningar på dessa områden är i vilken utsträckning det som forskarna själva vill, men också får möjlighet att syssla med, kan relatera till kunskapsbehov så som dessa uppfattas av staten och andra intressenter utanför den akademiska världen. Den andra, kanske än större och till synes ändlösa, utmaningen rör hur och i vilken grad vetenskaplig kunskap kommer till användning och influerar de organisationer och verksamheter som är dess tänkta mottagare. Det ligger i sakens natur att användningen av forskningen på dessa områden – med sina generaliserande anspråk – oftast kräver stora mått av anpassning till specifika individer och situationer och lokala omständigheter. Men oavsett inställning till evidensbaserad praktik, vilka kunskapsbehov man vill prioritera, eller om man är tekniskt eller kulturellt orienterad i sina forskningsintressen, så är väl ingen emot en ökad forskningsanknytning – egentligen? • 1.2018 socionomen 17