Forskningssupplement 43 1
Forskningssupplement hamsson 2006). Den senare fo
rmen av kompetens har också samlats under benämningar som emotionella förmågor (Payne 2009), personlig kompetens (Törnquist 2004) samt emotionell och personlighetsrelaterad kompetens (Ellström & Ekholm 2001). I dagligt tal om informell kompetens inom äldreomsorgen används ofta benämningen personlig lämplighet för att lyfta fram kvalitéer som kan knytas till enskilda individer. I denna artikel definieras informell kompetens som personliga egenskaper och förmågor som kommer till uttryck i de yrkesverksammas förhållningssätt, bemötande och uppträdande i omsorgsrelationen. Om frågan om utbildning inte drivs av omsorgspersonalen själv eller i någon högre grad av enhetschefer kan man fråga sig varför diskussionen om formell kompetens är aktuell. I Sverige har den politiska retoriken om äldreomsorgen ofta satt ett samband mellan omsorgspersonalens formella kompetens och äldreomsorgens kvalitet (Markström, 2007, Elmersjö 2014). En formell kompetenshöjning för omsorgspersonalen har även lyfts fram som ett medel för att lösa olika kvalitetsproblem inom äldreomsorgen (Elmersjö 2014). Värderandet av formell och informell kompetens i artikeln sker inom ramen för ett formellt kompetenskrav inom den konkurrensutsatta hemtjänsten. En tidigare studie har belyst hur olika kompetensformer värderas inom hemtjänst i kommunal regi utan privata aktörer (Elmersjö 2014) men det finns ingen aktuell kunskap om hur de värderas inom den konkurrensutsatta hemtjänsten. Syfte Syftet med denna artikel är att undersöka hur formell respektive informell kompetens hos omsorgspersonalen värderas på förvaltningsrespektive utförarnivå. Detta analyseras mot bakgrund av det formella kompetenskrav som satts inom ramen för att kontrollera den konkurrensutsatta hemtjänsten. Teori Artikelns teoretiska utgångspunkter knyter an till Per Skåléns (2002) förståelse av kulturperspektivets betydelse för att analysera institutionaliseringsprocesser och dess effekter på formella strukturer och aktörers handlings- och tankemönster (Skålén 2002). Med kulturperspektivet går det att undersöka aktörers eventuella motstånd mot institutionaliserade föreställningar om den formella kompetensens värde. Kulturperspektivet används i den här artikeln tillsammans med begreppet meningsskapande som analytiskt redskap för att förstå vad som händer med begreppet kompetens på utförar- respektive förvaltningsnivå. Formella strukturer kan institutionaliseras och lokala sociala konstruktioner kan förvisso påverkas av detta men fortfarande visa på motstridiga eller alternativa tolkningar (Skålén 2002). Inom denna teoretiska förståelse finns också ett klargörande av skillnaden mellan institution och idé. Idéer eller föreställningar om den formella kompetensens värde kan färdas mellan institutioner medan institutioner är resultatet av handlings- och tankemönster inom organisationer. För att en idé ska bli användbar behöver den också bli till en gemensam förståelse för alla som är inblandade i att förverkliga den (Czarniawska & Joerges, 1996). Spridningen av en idé kan sedan översättas olika genom tolkningar på olika nivåer, exempelvis från förvaltning ned till utförarnivån. Johansson och Bergman (2014) visar exempelvis hur idén om ”salutogenes” översätts och sprids inom en lokal svensk äldreomsorg men delvis ges olika tolkningar på förvaltnings- respektive verksamhetsnivå. I den här artikeln är aktörsnivån i fokus och med det behövs även en distinktion mellan institution och institutionalisering eftersom det är i spänningsfältet mellan dessa som aktörernas (tjänstemannens och enhetschefernas) handlings- och tankemönster formas. Institution definieras som ”förgivettagna och organisationsövergripande kulturella regler för gemensam och individuell handling respektive tänkande” (Skålén 2002:22). Institutionalisering definieras som: ”processen för institutioners uppkomst, reproduktion och stabilisering” (a.a. 2002:22). När aktörer möter idén om den formella kompetensens värde, som i artikelns empiriska studie har sin bakgrund i ett formellt kompetenskrav, skapar de en mening av idén. Definitionen av meningsskapande utgår från Karl Weicks (1995) meningsskapandeperspektiv och Skåléns (2002) vidareutveckling av begreppet. Elmholdt, Keller och Tanggaard (2013) konstaterar att meningsskapande ofta är en del av en retrospektiv process och med Skåléns (2002) kulturperspektiv förstås meningsskapande ha den potentiella kraften att kunna stabilisera befintliga strukturer. Begreppet kan synliggöra och tydliggöra hur idéer om den formella kompetensens värde kan resultera i kompetenskrav men inte i en institutionalisering av idén på aktörsnivån. Det finns också vad som kan tolkas som en relationell aspekt av meningsskapande där aktörer kan ta hänsyn till 1.2018 socionomen 21