Advokaten 1
Var går gränsen? Folke Breitbardt skrev i senaste
numret av Advokaten, nr 9/2001, om, som han såg det skyldigheten för advokater att i vissa situationer framföra en klients nedsättande eller kränkande uppfattning om en motpart eller ett vittne i det fall uppgiften, om den skulle befinnas styrkt, skulle kunna ha betydelse för utgången av det mål vari uppgiften framfördes. A nne Ramberg kommenterade Folke Breitbardts debattartikel med att bland annat angiva att en advokat skall anses vara förhindrad att framföra sin klients för motparten kränkande påstående även om detta, sedan det styrkts i rättegången, skulle ha betydelse för utgången av målet. Så vitt jag förstår innebär Ann Rambergs uttalande ett motsatsförhållande till de antagna reglerna om god advokatsed i vilka just stadgas att dylika uttalanden eller sådan bevisning icke kan anses tillåtna,med mindre de "är påkallade för tillvaratagande av klientens intressen". För de flesta processualister är det nog uppenbart att vittnens och parters utsagor inför rätta ofta färgas, eller till och med betingas, av andra omständigheter än blott och bart den objektivt iakttagbara sanningen.Av just det skälet är också Advokatsamfundets vägledande regler, i nyssnämnt hänseende, avfattade på det sätt de är.Framstår det som sannolikt att ett klientens påstående om en part eller ett vittne är riktigt och bedöms det dessutom ha betydelse för utgången av ett mål,torde det uppenbarligen vara advokatens skyldighet att verka för att uppgiften kommer i dagen. Jag tar mig friheten att tro att även Ann Ramberg,även om nu ordalydelsen av hennes replik möjligen ger annat vid handen,också ansluter sig till en sådan tolkning. Att part eller vittne uppger sig känna sig kränkt av påstående eller fråga i rättegång,får naturligtvis alltid ställas i relation till om denne genom eget agerande gjort påståendet eller frågan berättigad eller ej. CARL SKARBORG Inte bara advokater kan I en artikel (Advokaten nr 9/2001) redogör advokat Ove Jonsson för det stora behovet av juridiskt biträde i socialförsäkringsärenden.Den kritik mot tingens ordning som framföres i artikeln delas av Sammanslutningen för Sveriges Juridiska Byråer (SJB). Flera SJB-medlemmar har erfarenheter av den dåliga rättssäkerheten på det aktuella området. Ove Jonsson konstaterar att ”De sjuka och skadade behöver advokathjälp." Den DEBATT juridiska hjälp som nämnda grupp behöver kan dock i stor utsträckning tillgodoses såväl av biträdande jurister vid advokatbyråer som av SJB-medlemmar och av andra processförande jurister.Därmed inte sagt att varje person som tillhör nämnda grupper med nödvändighet är lämpad för socialförsäkringsärenden.För alla medlemmar i SJB kan det dock vara frustrerande att läsa ännu en artikel där artikelförfattaren, medvetet eller omedvetet,uttrycker sig på ett sådant sätt att läsaren får intrycket att det finns uppgifter som enbart advokater klarar av. JOHAN ENGSTRÖM ordförande i SJB Halvsida Iustus ADVOKATEN #1 • 2002 25