Svensk Golf 1
Hills eller Augusta National krävs ett starkt kon
taktnät, en smula bondtur och en välvillig medlem som vill utstå några timmar i ditt sällskap på banan. De brittiska klubbarna är i många fall också privata. Men här har medlemmarna betydligt lägre årsavgifter tack vare att välvilliga dårar som undertecknad låter Visa-kortet tala i receptionen under de dagar i veckorna som upplåts till gästspel. ET KÄNNS SOM ATT KASTAS IN i ett mörkt rum med bakbundna händer. Jag trevar och försöker försiktigt känna mig fram, men knuff as bestämt tillbaka in mot mitten så fort jag försöker söka skydd i något av hörnen. Idag är det vinden som regerar på Royal Portrush. Den sliter i fl aggorna och försöker trycka ned de utspridda ärttörnebuskarna mot marken. Att försöka navigera en golfboll genom den uppretade luften handlar mer om kamp än fi nkänslighet. Jag är dock ute på en resa som ska slutföras just idag. Den påbörjades helt omedvetet i början av 2000-talet med en rond på The Old Course i St Andrews. Där föddes en djupare nyfi kenhet på linksgolf och banarkitektur i stort. Sedan dess har det varit kört. Det har indirekt utmynnat i en tung lektion i linksgolfens ändlösa spännvidd, där Prestwicks gåtfullt charmiga klurigheter och Muirfi elds direkta prövande tilltal intagit varsin ände av skalan. Medvetandet har inte dominerats av en utstakad plan för att bocka av samtliga banor i The Open-rotationen. Istället har det mest bara rullat på av bara farten. Några av banorna har jag varit otroligt lyckligt lottad att spela i tjänsten. Fast de fl esta har jag spenderat surt förvärvade privata pengar på för att komma ut. Båt eller sommarstuga har i min värld ersatts av fl ottiga frukostar på bed and breakfast-hak och låga chippar över greenen på The Old Course andra hål. Att vi golfare har möjligheten att göra det är smått fantastiskt i sig. Allt tack vare brittiska klubbars tillgänglighet för oss besökare. För även om greenfeen kostar några kronor är det i alla fall möjligt att boka en starttid som greenfeegäst på samtliga av The Open-banorna. Detta står i skarp kontrast till många av de amerikanska privata motsvarigheterna. För att kunna traska ut på Shinnecock 70 SVENSK GOLF | 6 2013 62 ÅR BAKÅT I TIDEN stod också möjligen Max Faulkner och blickade ut över samma sanddyn som vi försöker pressa drivarna över under den brutalblåsiga stunden på Royal Portrush knäckande starka femte hål. Den avslutande ronden på 74 slag räckte till seger för engelsmannen Faulkner i det hittills enda The Open som spelats på Royal Portrush – och överhuvudtaget g utanför Englands och Skottlands gränser. Sedan fjolårets Irish Openn på banan har diskussionen om The Opens eventuella återkomst till Portrush intensifi erats. Rent designmässigt håller den storslagna skapelsen måttet. Men att stå värd för ett gigantiskt mästerskap ställer också krav på helt andra saker. Exempelvis vägar och antalet tillgängliga val för boende – som är relativt begränsat i trakten. å is ga v b För oss självutnämnda golfvagabonder som vandrar i The Opens djupa fotspår är ändå Royal Portrush ett icke-förhandlingsbart tillskott i biblioteket av avverkade banor. Kombinationen av fairways som löper i dalgångar mellan mäktiga dynformationer och Harry Colts snillrikt subtila greenområden, där naturliga svackor och höjdskillnader används i högre grad än bunkrar, begåvar Portrush med ett eget väsen som stundtals skjuter strålar av eufori rakt in i ryggraden. Men om du sätter kniven mot min strupe och frågar varför du ska spela den eller någon annan The Open-bana fi nns det egentligen bara ett logiskt svar. Och detta hittar du under fotsulorna. Känslan att slå på en boll som är parFranzén på Royal Portrush. kerad på svulten linksturf är svår att klä i ord. Det är levande mark som har en egen dialog med spelaren – både genom de slumpmässiga studsarna och vibrationerna som lustfyllt sprider sig genom klubbhuvud och skaft. På The Open-banorna inbillar jag mig helt ogrundat att tonfallet i samtalet ibland är lite vänligt skarpare än på andra links. Men för all del. Att packa klubborna för några dagar på de brittiska öarna är en helhetsupplevelse som sträcker sig långt utanför banornas association till ett mästerskap. Det är matchstegar på anslagstavlor i klädsamt unkna omklädningsrum. Det är en märklig club sandwich som serveras med ännu märkligare risotto i klubbens restaurang. Det är det hjärtliga erbjudandet att blij bjuden på en drink av ett gubbgäng på Royal Liverpool som uppriktigt skäms för att du råkat vänta på dem under något hål. bjuden p gäng upp rå n Det är avstickarna till banor som Littlestone, North Berwick och Brora. Det är glädjen av att b Eller upp en putt på 25 meter inom skönt lyckas med ett slag som du or att du uppfi nner just då. Eller bara känslan av att rulla å lyc tror avstånd till hål. Jag fi xar detta på Royal Portrush sista, som i ärlighetens namn är en ganska platt och profi llös historia. Strax därefter är cirkeln sluten och jag lämnar greenen. Det börjar bli sent på eftermiddagen och det är tomt framför första tee och utanför proshopen. R&A:s överhuvud Peter Dawson kommer heller inte upp ur en lucka ur marken för att ge mig en medalj och en bunt formella gratulationer över prestationen. Som väl är. Jag är långt ifrån den förste eller siste som spelat igenom hela The Open-historien med en bärbag på ryggen. Den som har möjlighet att ta sig till de brittiska öarna är sällan längre än ett mail eller telefonsamtal bort från en starttid på någon av dessa makalösa och klassiska banor. »BÅT ELLER SOMMARSTUGA HAR I MIN VÄRLD ERSATTS AV FLOTTIGA FRUKOSTAR PÅ BED AND BREAKFAST-HAK OCH LÅGA CHIPPAR ÖVER GREENEN PÅ THE OLD COURSE«