VÄRLDSNJURDAGEN 2012 På Sahlgrenska universitetss
jukhuset bjöds det på blodtrycksmätning under Världsnjurdagen. Njurdonation – vem ger, vem får? Det var temat när Sahlgrenska universitetssjukhuset tillsammans med Njurförbundet genom föreläsningar och paneldiskussion uppmärksammade Världsnjurdagen. En Världsnjurdag med kvinnliga förtecken, som överläkare och moderator Marie Felldin kallade det då den i år råkade sammanfalla med Internationella kvinnodagen. De fyrtiotal personer som valt Sahlgrenskas föreläsningar framför demonstrationstågen bjöds på såväl blodtrycksmätning som tilltugg, vilket verkade vara uppskattade inslag i det familjära minglet utanför hörsalen Hjärtat på Sahlgrenska i Göteborg. För flera av besökarna var Daniel Brattgård ett bekant ansikte. Han var en av dagens föreläsare men är också sedan många år tillbaka sjukhuspräst på Sahlgrenska och aktiv i donationsfrågor. Under sin föreläsning »Vem äger min njure« förde han en diskussion om de etiska frågorna kring organdonation samt riktade kritik mot hur man från politiskt håll ser på livsuppehållande åtgärder i samband med transplantation i Sverige. – Man är i hälso– och sjukvårdslagen så inriktad på att »ingen får vårdas för någon annan människas skull«. Men då har man inte förstått organdonationens egenvärde, säger Daniel Brattgård. – Det handlar om respekt för den avlidnas önskan om att bli donator. 18 Dessutom är det bara kring organdonation den här typen av resonemang uppstår, påpekar han. I praktiken finns det flera situationer där man använder sig av livsuppehållande åtgärder för någon annan människas skull. – Säg att någon har råkat ut för en bilolycka och hålls vid liv endast med hjälp av maskiner. Då låter man detta fortgå tills de anhöriga har fått en chans att ta sig till sjukhuset och säga farväl. Daniel Brattgård efterfrågar en översyn av regelverket och i förlängningen större tydlighet, inte minst för att hjälpa de läkare och sjuksköterskor som i sin vardag handskas med organdonationens känsliga frågor. Såväl Daniel Brattgård som andra föredragshållare i den avslutande paneldiskussionen lyfte fram norsk transplantationsverksamhet som ett föredöme på många punkter. Där återfinns den efterfrågade tydligheten i en enhetlig, statlig linje. Till exempel har man beslutat att den läkare som har kontakt med anhöriga till en avliden potentiell givare ska ha som mål att få ett positivt svar i donationsfrågan. – I Norge har politikerna tagit ställning. Det borde de göra här också, säger Daniel Brattgård. Paneldiskussionen inleddes med problemen kring tillgången på organ. En fråga om huruvida det finns möjlighet att öka antalet levande donatorer besvarades av Annette Lennerling med ett »litegrann«. – Jag tror att vi använder en stor del av vad som går. SpeDIALÄSEN 3.2012 MIA PETTERSON