KARDIOVASKULÄRA KOMPLIKATIONER HOS HEMODIALYSPATI
ENTER Behov av nya behandlingsmetoder I mars anordnades ett symposium om kardiovaskulära komplikationer hos hemodialyspatienter på Gardemoen i Oslo. Ett fyrtiotal åhörare från Sverige, Norge och Danmark kunde lyssna på följande presentationer med Björn Wikström som moderator. I det inledande föredraget redogjorde Peter Stenvinkel från Karolinska Institutet för olika processer som karaktäriserar det prematura åldrandet vid kronisk njursvikt. Han diskuterade bland annat hur fosfatretention, höga FGF23 och brist på Klotho vid sänkt njurfunktion kan förväntas accelerera vaskulärt åldrande med vaskulär kalcifiering (VC). Dessa processer kan teoretiskt hämmas med D-vitamin och anti-inflammatorisk behandling. Han diskuterade också betydelsen av vitamin K för normal aktivitet av den vaskulära kalcifieringshämmaren matrix-gla protein (MGP) och att man planerar en europeisk interventionsstudie (VitaVask) för att undersöka om behandling med vitamin K minskar progresstakten av VC. De flesta dialyspatienter verkar ha brist på K-vitamin. Eftersom Waran teoretiskt skulle kunna öka risken för VC bör man noggrant tänka sig för innan behandling med Waran initieras på HD-patienter med förmaksflimmer särskilt som epidemiologiska amerikanska studier visat ökad risk hos HD-patienter som behandlas med Waran. Björn Wikström från Uppsala universitet berättade därefter om hur screening av VC baserat på DOPPS-data genomförs i olika delar av världen. De stora variationer i hur ofta man screenar för VC som man finner speglar antagligen avsaknaden av god evidens för hur VC ska screenas och behandlas hos denna patientgrupp. Då studier nu har visat att den stora stråldos HD-patienter utsätts för i samband med upprepad röntgenscreening för VC kan öka risken för cancer bör detta tas med i beräkningen när man sammanväger för- och nackdelar med screening för VC. Man har funnit en mycket stark skillnad av hur ofta kardiovaskulära interventioner ge38 nomförs i olika länder som ingår i DOPPS. Det är värt att notera att de kliniker som ofta använder sig av olika kardiovaskulära interventioner på njursjuka patienter rapporterar bättre resultat i DOPPS. Därefter talade Bernd Stegmayer från Umeå universitet om risker med exposition för mikrobubblor av luft under HD. Luftvakten har en nyckelroll i denna process då mikro-bubblor inte bara kan passera den utan även produceras här. Det finns enstaka fall där HD-patienter avlidit av mikrobubblor och man har funnit mikrobubblor i olika organ bland annat i lungor, hjärta och hjärna vilket möjligen kan leda till progressiva skador. Om man använder sig av så kallade »våta dialysfilter« minskar expositionen av mikrobubblor betydligt. De bästa råden för att minska risken för mikrobubblor är enligt Bernd Stegmayr att höja nivån av vätska i luftvakten, »knacka« ordentligt på systemet, använda lägre hastighet i blodpumpen och att prima rejält med vätska. Han poängterade också att de olika företagens luftvakter skiljer sig åt betydligt avseende risken för mikrobubblor. Jonas Axelsson från Karolinska Institutet diskuterade den framtida blodreningen och framhåller att tekniken för dagens dialysbehandling har ändrat sig relativt lite sedan 50-talet. Han betonade att nefrologer bättre måste förstå bakomliggande njurfysiologi för att optimalt kunna designa den framtida optimala dialysbehandlingen. En av de viktigaste sakerna som dagens hemodialysbehandling inte gör är att ta bort större uremiska toxiner såsom polypeptider (det som normalt sker i njurens tubulära celler via megalin-cubilin sysDIALÄSEN 3.2012