Organdonation gav Martha livet tillbaka I nnan Ma
rtha Ehlin fick beskedet om cancer i bukspottskörteln var hon en tjej i rörelse. Hon reste mycket, surfade utomlands och åkte skidor i Sverige. – Jag var aktiv och jobbade som idrottslärare. Jag levde hälsosamt men överdrev inte. Kroppen var för mig ett redskap och jag tog för givet att den alltid skulle vara det. Visst hade jag tänkt på döden och sjukdomar men inte mer än vad vi alla gör, det var inget som fastnade i mina tankar. Martha var 30 år när hon fick diagnosen cancer år 2008. Det som började med trötthet fortsatte till irriterande ryggont. Hon uppsökte en sjukgymnast eftersom hon misstänkte att det hade med innebandyn att göra, att hon kanske dragit på sig en idrottsskada. När inte det hjälpte besökte hon vårdcentralen och blodprov togs. Men Martha hade bra värden och sades vara helt frisk. Ett år gick och smärtan blev inte bättre. Martha tog då själv kontakt med Sahlgrenska universitetssjukhuset och fick komma in på en CT-scanning. Där upptäckte läkarna blåsor på hennes lever. På infektionskliniken på Östra sjukhuset, fick Martha samma dag svara på frågor om hon vistats utomlands och vad hon ätit som kanske kunde ha orsakat blåsorna. – Du behöver inte oroa dig för cancer, sa dem. De visste inte vad det var men det var inte cancer. DIALÄSEN 3.2012 Att välja ett liv med cellgifter var inte ett alternativ för Martha när hon fick beskedet cancer. Hon valde chansen till ett friskt liv, även om det innebar att transplantera fem organ. Vägen tillbaka var lång och kantad av komplikationer. Men tack vare familj, vänner och dedicerad sjukhuspersonal tog hon sig dit hon är idag. Och det med fem guldmedaljer i bakfickan. Efter en vecka som inlagd på Sahlgrenska universitetssjukhuset gjordes en biopsi på hennes lever. Martha var på läkarsamtal på Sahlgrenska universitetssjukhuset när hon fick beskedet. Cancer i bukspottskörteln. – Jag minns att det väcktes oerhört många frågor efter beskedet. Jag satte mig hemma vid datorn och sökte på »cancer i bukspottskörteln«. Noll procent överlever. Min mamma som var hos mig vid tillfället försökte lugna mig och få mig att inte tro på det som stod där och jag ville ju inte dö. Martha hade bokat en resa till Frankrike och fick lov att åka på den, vilket hon kände sig mycket tacksam över. Men så fort hon kom hem sattes cellgifter in för att hålla cancern i schack. Martha fick två alternativ. Att fortsätta med cellgifterna livet ut med förhoppningen om att hålla cancern tillbaka. Eller att transplantera fem organ. – Jag ville inte ha en sjukdom resten av mitt liv så transplantation var det enda alternativet för mig. Men jag var ingen självklar kandidat. Min cancer var stor och det fanns risk att den skulle sprida sig. Nu gällde det att hålla den tillbaka och hålla psyket stabilt. Fyra månader efter beskedet om cancer blev Martha uppskriven på väntelistan för transplantation. 41