En lång väntan började nu för Martha. En mardröm
som fortsatte dag som natt. På grund av cancern producerades kortisol, ett hormon som normalt produceras vid stress, och Martha var överspänd hela tiden. Kortisolet tog även mycket av hennes muskelmassa och vikt. – Jag fick mediciner mot det men rasade ändå i vikt. Jag gick ständigt i en uppförsbacke och blev hela tiden puttad tillbaka. Martha var oerhört tacksam för chansen till transplantationen men hon visste inte om hon skulle hinna eller om hon ens skulle överleva operationen. Eller hur hennes livskvalitet efter skulle bli. – Många tankar om liv och död hann gå igenom mitt huvud vid den här tidpunkten. Jag tänkte på donatorn som måste dö för att jag skulle få leva och jag kände mig ensam i mina tankar. Ju längre tiden gick, desto sämre blev jag. Till slut hade jag svårt att känna någon livsglädje. Var det så här jag skulle dö? En dag i april när Martha var på Sahlgrenska universitetssjukhuset för den måntliga cellgiftsbehandlingen kom samtalet. Där, med en kölapp i handen på Apoteket, »Dina organ har kommit«. – Jag frågade kvinnan i luren om hon skojade med mig. Det var min första reaktion. Samtalet som hon varit rädd för men samtidigt väntat på blev befriande. – Det var första gången på länge som jag log och faktiskt menade det. Jag var inte rädd längre, bara hoppfull. Den långa och krävande operationen gick bra. Martha fick en ny bukspottskörtel, lever, tunntarm, tolvfingertarm och magsäck. Cancern satt i bukspottskörteln men metastaser hade spridit sig till levern och därför var enda chansen att helt få bort sjukdomen att byta så många organ. Nu började en annan mardrömsliknande verklighet. Martha blev behandlad med tunga mediciner och pendlade mellan dröm och verklighet. – När jag vaknade från operationen tänkte jag »jag dog«. Tiden efter transplantationen blev fylld med komplikationer och Martha fick stanna på intensiven i fyra månader. Svårigheterna avlöste varandra och kom ibland samtidigt, hon fick bland annat lunginflammation och RHS-virus. En inflammation i magen ställde också till det och en bit av den nya bukspottskörteln fick avlägsnas. – Jag blev till ett kolli och sköttes som ett litet barn, matades och tvättades. Martha har två systrar i Göteborg som tillsammans med en bror i Luleå och föräldrar i Örnsköldsvik turades om att vara hos henne. – Jag minns vändpunkten och jag hade då min pappa hos mig. Ibland körde de ut mig på en balkong i rullstol men den här dagen ville jag inte det. Min pappa frågade vart jag ville och jag svarade att jag ville ligga i gräset. 42 Marthas pappa trodde inte att det skulle gå med tanke på alla apparater hon var kopplad till men undersköterskan Gunnar gav sig inte. De två tillsammans med Marthas svåger och fler från personalen körde ut henne i rullstol bakom sjukhuset. – Jag känner hur någon lyfter mig och sedan blir jag liggande på något hårt. Jag slappnar av, sträcker ut armarna och känner gräset med händerna. Det var då jag tänkte »Martha, vill du leva så är det nu du måste kämpa«. Efter att ha stirrat i sjukhustaket i flera månader får Martha äntligen känna livet igen. Strax efter händelsen får hon lämna intensiven. Nästa kapitel börjar. Martha slutar med smärtstillande och hela kroppen ömmar. Ingen ställning hjälper men trots att det gör ont gör hon framsteg. – Det var oerhört skönt att kunna vara med och påverka min situation själv. Jag kunde inte prata eller gå men tänkte ut strategier för att ta mig från a till b och vad jag skulle ha med mig på vägen tillbaka för att slippa gå en gång till. Det var här, på avdelning 139 på Sahlgrenska universitetssjukhuset, som Martha först fick höra talas om tävlingen World Transplant Games, WTG, tävlingen med deltagare från hela världen där alla har genomgått en transplantation. Nästa tävling skulle hållas i Sverige och Göteborg. Martha, som inte kunde gå än, bestämde sig för att hon skulle vara med. Att det skulle bli hennes mål och att hon skulle tävla i fem grenar – en för varje organ. I december 2009 blir Martha utskriven och flyttar in till sin syster. – Jag var väldigt svag och sov mycket den första tiden. Jag hade inte klarat av att bo själv. Martha började så småningom att arbetsträna på sin gamla arbetsplats och både livsglädjen och håret kom tillbaka. Ett och ett halvt år senare deltar hon i WTG. – Vi var 1500 deltagare från hela världen och vi alla var ju redan vinnare. Jag fick det otroligt ärofyllda uppdraget att hålla i idrottseden under invigningen, men det starkaste minnet är när vi håller en tyst minut för att hedra våra donatorer. Det blev överst på prispallen för Martha – fem gånger. I innebandy, höjdhopp, längdhopp, spjut och kula. – Jag tävlade för min egen skull och det slöt min historia. Ett guld för varje nytt organ. Martha kommer alltid att få äta medicin för att kroppen inte ska stöta bort organen och hon har fått typ 1 diabetes och nervskador i fötterna. Men på framtiden ser hon positivt. – Jag kan leva ett fantastiskt obegränsat liv tack vare en annan människas generositet och jag hade inte klarat mig utan min familj. Det är viktigt att kunna vända sig till de man känner sig trygg med i sådana här situationer. De visade aldrig sin rädsla inför mig och det tror jag är viktigt. Inför mig var de alltid positiva. Sjukhuspersonalen har också varit betydande i Marthas tillfrisknande. DIALÄSEN 3.2012