STT 1
STT Vecka 44 onsdag 29 oktober 2014 9 Fem månader
efter bilolyckan D et känns som att även en del av mig är borta, säger Glenns syster Marielle. Vi sitt er i familjen Kulneff s kök i Strömsfors mellan Tranemo och Svenljunga. Här i pappa Lars föräldrahem har de bott sedan 1995. Det är en gråtung måndag i oktober, ganska exakt fem månader senare. Ett foto av Glenn står på köksbordet. Ljusen är tända. Familjen Kulneff vill berätt a, berätt a om sorgen efter Glenn, men även om hur fantastisk han var, och om vad de vet om hur olyckan gick till. – Vi har pratat mycket hela tiden sedan bilolyckan, säger Lars Kulneff . Hela sommaren började han och Clary morgonen med en kopp kaff e i trädgården och bara pratade. De har också kunnat bearbeta sorgen hos sjukhusprästen Claes Björnram på sjukhuset i Borås, han har stor erfarenhet av olika trauman. – I början oroade jag mig för allt, allt kändes så skört, säger Lars. Sammansvetsade Glenn var ett av tre syskon, trillingar dessutom. För de andra två, Marielle och Andreas, känns det som att en pall med tre ben plötsligt saknar ett ben. Den tippar. – När vi var små lekte jag och Glenn mest och Marielle hade en annan kompis, men ju äldre vi blev desto mer sammansvetsade blev vi, berätt ar Andreas – Trillingarna var vår rikedom, våra tre miljoner, säger mamma Clary. De föddes som treäggstrillingar, olika både i utseende och till sätt . Glenn var ”storebror”, föddes först och var den som höll ihop syskonen. Alltid trygg och stabil, lugn och social, humoristisk och hemmakär. – Han var den som skulle ta över huset här, berätt ar Andreas. Glenn gillade att fi ska, han fascinerades av rymden och han älskade sin röda Volvo 850. Han var duktig på att köra. –Vi tog körkort för tre år sedan, samma dag, alla tre direkt efter varandra, berätt ar Marielle. Nära Limmaredsavfarten Glenn körde hem sent på söndagkväll den 18 maj, längs 27:an, en olycksdrabbad vägsträcka. Strax väster om Limmaredsavfarten krockade Glenns bil med en buss. – I tidningarna beskrevs kollisionen som en frontalkrock, vilket inte riktig stämmer efter som kollisionen blev på Glenns bils vänstra frontdel, säger Clary. Glenn omkom omedelbart, han har troligen inte ens hunnit bli rädd, berätt ar Clary. Flera gånger under intervjun blir det svårt att prata. Att tala om att en 20-årig levnadsglad och Sommaren 2011, trillingarna är 17 år och bilden är tagen i Alanya i Turkiet. Från vänster Andreas, Marielle och Glenn. FOTO: PRIVAT stark kille är död. Det är ord som inte alls hör ihop. Att mista ett barn sägs vara det svåraste man kan vara med om. – Men det stämmer inte, säger Marielle. Att mista sin trillingbror är för henne som att mista en del av sig själv. Kanske är det så att sorg inte är mätbar, och att man aldrig kan säga att man förstår hur någon annan har det i sin sorg. Ett ljus i mörkret Runt köksbordet tumlar två stora golden retriever. Den ena, Boss, har familjen haft i 2,5 år. Glenn Zorro däremot bara i ett halvår. – Vi hade bestämt oss för ytt erligare en hund och på torsdag 15 maj var vi och titt ade på valpar på Kennel Festival i Gällstad. Glenn följde med och Clary var noga med att säga att de inte skulle få välja valp själva. – Men när de fyra valparna tultade ut så var det en som direkt sökte sig till Glenn och stannade hos honom hela tiden vi var där. Tre dagar senare skedde bilolyckan och dagen efter mitt i paniken och chocken, ringer Clary till uppfödaren. – Jag grät och hon grät, och jag sa att om vi inte får den valpen så vet vi inte om vi orkar en till hund nu. Valpen, som förstås fi ck fl ytta hem till familjen Kulneff , fi ck förutom namnet Zorro även heta Glenn. – Och han är precis som Glenn, lugn, matglad, kelsjuk. Valpen till och med snarkar som Glenn, säger Clary. – Valpen blev en ljusglimt för oss i det mörkaste mörker, säger pappa Lars. Först klockan fem Glenn krockade med bussen strax efter elva på kvällen. Polisen ringde på hos familjen Kulneff först klockan fem på morgonen. Det är de kritiska mot. Clary som är sjuksköterska jobbade natt på sjukhuset i Borås. – Jag hade ju kunnat se bilden från olyckan på nätet, GP publicerade den redan på natt en och man såg tydligt att det var Glenns bil. Lars var uppe, skulle i väg till Värmland och arbeta när han såg de två poliserna komma, en man och en kvinna. Först tänkte han att de letade efter något, han visste inte ens om att Glenn inte låg och sov hemma. – Men när jag öppnade dörren och såg deras blick, då förstod jag, säger han. Lars skulle ringa Clary, lyfte luren men la på. Hur ska man kunna berätt a en sådan sak i telefon? – Men vad skulle han göra, säger Clary. Han sa att det hade hänt Glenn något, och att jag måste komma hem. ”Ja, men var är han då” undrade jag, har det hänt något då är han ju på sjukhus. När Lars sa ”det vet jag inte”, då förstod jag. Clary fi ck ta taxi hem ensam. Den resan hem, den var vidrig. Clary till och med mött e bärgaren med bussen. Och än värre var det att väcka de två andra barnen. Folks spekulationer En av anledningarna att familjen vill gå ut och berätt a om olyckan, är att de fl era gånger bemött s som att det var självmord. En ung pojke som krockar med en buss. Det får folk att spekulera. – Det hände mig på jobbet, säger Marielle, som arbetar på kyrkogården. En kvinna kom fram och förutsatt e att det var självmord. Det gör det än värre i familjens sorg. De vill inte att Glenn ska få det eftermälet. – Glenn hade just fått jobb på Nexans, hade arbetat där i två dagar. Den som kände Glenn vet att självmord inte fi nns på kartan, säger Clary. På trafi kpolisen i Västra Götaland säger man att man lagt ner utredningen som en tragisk olycka. Inget tyder på självmord. Ouppmärksam med mobilen Familjen har inte fått se kroppen efteråt, den var alltför sargad. Clary visar Glenns plånbok. Den låg alltid i hans bakfi cka. Alla kort inuti var brutna. Mobilen hitt ades däremot inte. – Dagen efter ringde jag hans mobil, signalerna gick fram. Vi ringde polisen. Bilen fanns i Göteborg för teknisk undersökning, och de började leta och hittade mobilen mellan sätena. Clary visar den, den är helt oskadd. – Han hade den alltid i framfi ckan när han körde, säger Andreas och är därför säker att olyckan berodde på att Glenn hade tagit fram mobilen och använde den. – Polisen sa, att Andreas nog har löst problemet om hur olyckan gick till, säger Clary. Ett ögonblicks ouppmärksamhet med blicken på en mobil kan räcka, så är man över på fel sida vägen. – Det är inte så mycket att spela på, om man kör i dimma, säger Lars som vill uppmärksamma människor på att lägga mobilen åt sidan när de sitt er bakom ratt en. Vänner betyder mycket Första tiden efteråt fi ck de stor hjälp av en vän till Clary. Hon höll dem vid liv. Första tiden var hela köksbordet fullt med blommor visar Andreas. Men de vänner som sedan fortsatt e höra av sig, det betydde mycket. Begravningen hölls 12 juni i Svenljunga kyrka, med drygt 130 personer närvarande. Clary är fortfarande sjukskriven. Lars har börjat arbeta halvtid. Marielle arbetar på kyrkogården och Andreas som gick byggprogrammet på Tranemo gymnasieskola jobbar som snickare med F-skatt . Mitt i sorgen kan de skratt a och känna lite glädje igen för vissa saker. Men skratt och gråt går hand i hand och så kommer det nog att förbli, livet blir aldrig igen som det har varit. – Jag vill göra Glenn stolt. Jag tänker på hur jag hade velat att mina syskon hade det, om det varit jag som dog, säger Andreas. Det första året efter en nära anhörigs bortgång är kanske det tyngsta, då alla högtider ska passera fast en av familjemedlemmarna saknas. Nu väntar Allhelgonadagen. Den ska de tillbringa hos en familj som varit till stor stött ning, Marielles gudmor. Sedan ska de besöka graven och en minnesgudstjänst för dem som gått bort under året. – Det är lätt att man sätt er någon som gått bort på piedestal. Det vill vi inte göra. Glenn var en vanlig människa. Men han har satt sådana spår efter sig hos människor. Det är synd att man inte får veta i livet vilka avtryck man gör, säger Lars Kulneff . – Man ska tänka på hur man skiljs åt, säger Clary. Det sista jag sa till Glenn när han åkte iväg den söndagen, var ”jag älskar dig”. Han svarade ”jag vet”. Sedan kom han aldrig mer tillbaka. ANN SOFIE WAHLBERG annsofi e@stthuset.com FOTNOT: Läs även artikeln om sorgebearbetning på sidan 20.