Nöjesnytt Jönköping 1
blitzen trapper elton & bernie forever Oregon-ban
det Blitzen Trapper gjorde inte bara 2008 års bästa album med Furr, de har med sångaren och låtskrivageniet Eric Earley i spetsen fortsatt leverera storslagen countryfolkrock ända sedan dess. I mitten av april hade jag nöjet att se bandet i Kristianstad och det är en upplevelse jag kommer att bära med mig länge. Under en och en halv timme gav de prov på allt jag älskar med amerikansk rotsmusik och lämnade mig inte bara både utmattad och inspirerad, utan också med en omättlig lust att än en gång besöka det förhatliga, fantastiska landet i Väster. musik Ola Karlsson tar en titt på vad som händer i musikvärlden, tipsar om ny och gammal musik och uttrycker högst subjektiva åsikter om både högt och lågt. lykke & jim Att Lykke Li är en av Sveriges viktigaste artister någonsin är inte bara något jag tycker, det är ett objektivt faktum (tycker jag). Om inte annat så bara för det faktum att hon väljer att tolka en av USA:s nationalklenoder (och även en personlig favorit) inom singer/songwriter-genren, Jim Croces epos Time In A Bottle. Hon lyckas dessutom på köpet nästan med konststycket att överträffa originalet. Den senaste månaden har det släppts inte mindre än två tributealbum till två av mina största låtskrivarhjältar, Elton John och Bernie Taupin. Det ena, Revamp, är – Coldplays fina We All Fall In Love Sometimes undantaget – ett veritabelt musikaliskt haveri. Det andra däremot, Restoration, är i min värld, nästan för bra för att vara sant. Gräddan av dagens och gårdagens countryartister (Chris Stapleton, Kacey Musgraves, Emmylou Harris, Willie Nelson) väljer inte de uppenbara låtarna och bjuder på den ena magnifika versionen efter den andra och frambringar tårar och ståpäls om vartannat på en annars härdad musiknörd. Dessutom visar albumet vilken stark koppling Elton alltid haft till countryn i sina melodier och harmonier och varifrån Taupin hämtat inspiration i sitt bildspråk. Magnifikt in i minsta detalj, det här. kacey musgraves När vi ändå är inne på temat: Kacey Musgraves andlösa version av Eltons bortglömda pärla Roy Rogers är visserligen ett stort utropstecken på Restoration, men vi får inte glömma bort att den före detta Nashville Star-stjärnan också släppt ett nytt, briljant album i år. På Golden Hour faller alla bitarna på plats för 30åringen och hon visar än en gång att hon har lika mycket tradition som nytänkande i ådrorna. Och sångmässigt är hon numera på en helt egen planet. faråker Olle Blomström, eller Faråker, som han kallar sig när han gör musik, är som en enda stor Nördarnas Revansch i musikalisk form. Hans korta, kärva låtar har en sorts jordad, medmänsklig kvalitet och den milda blekingskan han sjunger på gör att man nästan tycker lite synd om honom; inte minst när han sjunger om sårade känslor, uppbrott och brustna hjärtan. Och det gör han ofta, på ett alldeles förtjusande sätt. prinsessan janelle Jag har nog aldrig blivit så knäckt av ett tv-framträdande som när jag såg Janelle Monaé framföra Tightrope på Saturday Night Live 2010. Sedan dess har jag älskat denna bångstyriga souldiva och när hon på nya albumet Dirty Computer går all Prince på oss är det bara att ännu en gång kapitulera. michael mcdonald spöken + råttor Jag hatar, verkligen HATAR råttor, men jag gillar det svenska goth metal-bandet Ghost jättemycket. Så jag förlåter dem för att deras nya singel heter Rats och att videon är något av det äckligaste jag sett i hela mitt liv. Låten är nämligen ännu en ABBAmöter-metal-dänga som förtjänar att bli en världshit. Under några år på 1970-talet var Michael McDonald en av de hårdast arbetande musikerna i världen och anlitades som bakgrundssångare på var och varannan platta. Det finns en makalöst rolig sketch från det gamla tv-programmet SCTV med Rick Moranis i rollen som McDonald som illustrerar detta (finns på YouTube), men när man tittar på den påminns man också om att McDonald besitter en av musikhistoriens mest karaktäristiska röster. Hans insatser i Steely Dan och Doobie Brothers är oklanderliga, men det finns också en hel del att upptäcka i hans solokatalog, inte minst souliga Blink of An Eye från 1993 och förra årets Wide Open, hans bästa på många år. 54 | nöjesnytt