Med läsning som mål. Om metoder och forskning på d
et läsfrämjande området 1
om språkutveckling, utan också om graden av engag
emang hos den som lyssnar och den motivation som kan uppstå genom ett sådant engagemang. Högläsning ingår i folkbibliotekens sagostunder, som vanligen innebär en kombination av högläsning ur en bok med berättande och sång. Högläsning ingår också i en mängd olika läsfrämjandeprojekt. Ett högläsningsprojekt av lite annorlunda karaktär går ut på att ge föräldrar som sitter i fängelse möjlighet att tala in godnattsagor på cd till sina barn. Under senare år har högläsning för vuxna blivit ett uppskattat inslag på svenska folkbibliotek. Det finns samverkansprojekt kring högläsning för personer med demenssjukdom, och det finns läsfrämjandeinitiativ som går ut på att yngre läser högt för äldre. I bokens fjärde kapitel beskrivs program och projekt som på olika sätt arbetat med läsande förebilder. Att barn och vuxna lär sig genom att ta efter andra är välkänt. Att använda sig av förebilder i det läsfrämjande arbetet tycks intuitivt rimligt. En förebild kan vara en person vars beteende man tar efter, men också någon vars värderingar och föreställningar man delar. Beträffande läsfrämjande verksamheter inriktade på barns och ungdomars fritid finns flera exempel på program och projekt som använder förebilder anpassade efter specifika målgrupper. Den viktigaste formen av påverkan på barns läsning under de första åren utgörs av föräldrar som läser för barnen och för egen del. Ett barn lär sig trots allt att tala och kommunicera långt innan det börjar skolan genom att ta efter betydelsefulla vuxna i sin närhet. I läroböcker, forskningsstudier och studentuppsatser som behandlar föräldrars roll som läsande förebilder betonas ofta vikten av att läsintresset först och främst måste finnas hos föräldrarna. Därmed kan läsfrämjande för barn och vuxna inte utan vidare betraktas som två separata områden. Det finns flera forskningsstudier som undersökt hur föräldrars läsvanor på fritiden påverkar barns läsbeteende. Det finns undersökningar som visar att båda föräldrarna har störst inverkan på läsbeteendet hos döttrar. Forskare har också funnit stöd för den så kallade genus-stereotyp-hypotesen, enligt vilken fäder har större inverkan på läsbeteendet hos söner, och mödrar på döttrar. Av ett antal studier att döma består de viktigaste läsande förebilderna för unga av de närmaste i familjen, följt av kompisar och lärare. Det finns också undersökningar som identifierat läsande förebilder bland sportutövare i allmänhet och fotbollspelare i synnerhet. Att pojkar generellt sett uppvisar sämre läs- och skrivförmåga än flickor finns belagt i ett flertal större studier, liksom att det finns skillnader mellan pojkar/män och flickor/kvinnor i läsvanor. Man har kunnat konstatera att flickor inom OECDländerna inte bara presterar bättre på tester som mäter läsfärdighet, de är också mer benägna att tycka om läsning, läsa oftare, tänka positivt kring läsning och uppfatta sig själva som läsare. Grovt sett kan man urskilja två typer av förklaringar till pojkars och flickors, respektive mäns och kvinnors läsvanor. Till de mer omstridda/ifrågasatta förklaringarna hör förmodade biologiskt betingade skillnader i ”inlärningsstilar”. Att betrakta läsvanor ur ett socialt perspektiv har vunnit större acceptans. Klyftan mellan pojkars och flickors läsvanor har förklarats med att vi socialiseras in i olika läsrol103