Med läsning som mål. Om metoder och forskning på d
et läsfrämjande området 1
sätt att ta del av en berättelsegemenskap, att de
la en gemensam läsupplevelse som skapar gemensamma band och referensramar mellan exempelvis förälder och barn, syskon, eller i en grupp på förskolan. I synnerhet för de allra minsta barnen kan högläsning innebära en väsentlig del av den psykologiska anknytningen till andra. Grundskoleläraren Anne-Marie Körling ger i boken Den meningsfulla högläsningen (2012) konkreta tips på hur man i hemmet, skolan och på biblioteket kan använda sig av högläsning för att berika och utveckla barns och elevers läsförmåga och ordförråd. Inspiration och praktiska tips ges också i boken Läsa högt av Mem Fox (2010). En bok om högläsning som fått stort genomslag internationellt är The readaloud handbook av Jim Trelease, som utkom för första gången 1982 och sedan dess utkommit i flera upplagor. En uppdaterad version gavs senast ut 2013. Dialogisk högläsning Till den goda högläsningen hör att läsa med inlevelse, att använda blicken och kroppen vid läsningen, samt att involvera barnen genom att ställa frågor. Högläsningsdidaktik handlar vidare om att använda bokens illustrationer på ett sätt som tillför berättelsen mening, att inte låta bilden dra uppmärksamhet från det språkliga innehållet. Bäst resultat ges genom att på förhand ha kännedom om boken man läser, och inte minst att på förhand studera bilderna för att bättre kunna diskutera dem. En variant på högläsning som ofta förespråkas innefattar en dialog mellan barnen och/eller mellan barnen och högläsaren före, efter och under läsningen. Det är en metod som innebär att man läser med, snarare än för, barnen. En vanlig benämning på denna högläsningsmetod är dialogisk högläsning. Det finns studier där man mätt effekten av högläsning på barns språkutveckling och jämfört effekterna mellan dialogisk högläsning och andra, minde interaktiva högläsningsformer. Enligt en meta-analys över sådan forskning har dialogisk högläsning störst inverkan på språkutvecklingen för grupper med yngre barn (Mol m.fl. 2008). Men frågan om och när dialogisk högläsning är att föredra handlar inte bara om språkutveckling, utan också om graden av engagemang hos den som lyssnar och den motivation som kan uppstå genom ett sådant engagemang. Tilläggas kan att aktuell svensk forskning pekat på att brister i läsförståelse hos barn som läser med flyt oftast inte upptäcks förrän i tioårsåldern (Elwér 2014). Att engagera barn tidigt i samtal kring det lästa möjliggör att i tid upptäcka och ingripa vid bristande läsförståelse. Under senare år har högläsning för vuxna blivit ett uppskattat inslag på svenska folkbibliotek. Vissa bibliotek anordnar också högläsning vid äldreboenden. Inom det nationella projektet Läskraft!, ett samarbete mellan Centrum för lättläst, Demensförbundet, Studieförbundet Vuxenskolan, landets bibliotek och ett demensboende, arrangerade man högläsning för personer med demenssjukdom. Projektet pågick 2009–2013 och har nu blivit en del av ordinarie verksamhet (Kåberg 2013). Högläsning kan innebära ett sätt för olika generationer att mötas. Det finns projekt där äldre läser högt för yngre, men också tvärtom. I Tyskland finns exempelvis ett läsfrämjandeinitiativ som går ut på att ungdomar läser högt för äldre kallat Böcker 44