Med läsning som mål. Om metoder och forskning på d
et läsfrämjande området 1
Kåreland som Molloy använder begreppet motståndsk
ultur för att beskriva pojkars motvilja till läsning. Begreppet motståndskultur härrör från Paul Willis etnografiska studie Learning to labour: how working class kids get working class jobs (1977), som visar hur ett antal skolpojkar med arbetarklassbakgrund etablerar ett motstånd med maskulina förtecken genetmot de medelklassnormer och värderingar de upplever att skolan representerar. Senare studier såsom exempelvis Mac an Ghaills The making of men. Masculinities, sexualities and schooling (1994) har tillämpat begreppet på elever med medelklassbakgrund. Fler exempel på hur begreppet motståndskultur används inom skolforskningen för att beteckna en för pojkar utmärkande negativ attityd till läsning finns i Stig-Börje Asplunds avhandling Läsning som identitetsskapande handling: gemenskapande och utbrytningsförsök i fordonspojkars litteratursamtal (2010). En engelsk undersökning baserad på utfrågningar av yrkesverksamma vid 226 engelska skolor delar in förmodade orsaker till läsklyftan mellan pojkar och flickor i tre huvudkategorier: uppfattningar om kulturella normer, hemmiljön, och individuella faktorer (Clark & Burke 2012). Till den första kategorin hör att läsning inte uppfattas som en cool sysselsättning bland pojkar, men också att pojkars val av läsning inte respekteras i tillräckligt hög grad. Hit hör också en ofta påtalad avsaknad av manliga läsande förebilder, vilket också kan relateras till barns och ungas hemmiljö: barn påverkas av vad deras föräldrar gör, och det finns en tendens bland pojkar att identifiera sig med sina fäder. Om pojkar ser att deras fäder för det mesta ägnar sig åt annat än läsning, kan det få negativa effekter på pojkars läsmotivation, har man hävdat. Avsaknaden av läsande fäder i hemmet gör att pojkar i högre grad uppfattar läsning som något man i huvudsak ägnar sig åt i skolan. Det finns också studier som visat att mödrar har en starkare tilltro till sin förmåga att förbättra sina söners läsprestationer än vad fäder har (Lynch 2002). Bristen på manliga läsande förebilder är ett vanligt förekommande tema i forskningen om flickors och pojkars läsning, inte minst i vetenskapliga artiklar som berör manlig läsförmåga (Clark 2008). Behovet av manliga förebilder tenderar också att föras på tal så snart pojkars läsvanor adresseras. Forskning som studerat hur pojkar och flickor socialiseras in i en läsaridentitet har motiverat kampanjer där sportstjärnor agerar läsande förebilder, som i det engelska exemplet Reading Stars nedan. Att pojkars val att inte läsa låter sig förklaras utifrån sociala normer om manlighet ligger också till grund för ett svenskt regeringsbeslut om satsningar på idrott och läsning. Överhuvudtaget har manliga läsande förebilder blivit en viktig aspekt av läsfrämjande verksamhet idag. En del forskare har argumenterat för att problemet med pojkars läsvanor ligger i en ”feminisering” av läsning som mödrar och en kvinnodominerad för- och grundskola bidragit till. Kvinnor för med sig antaganden om läsningens syfte och sammanhang, val av texter och sätt att tillgodogöra sig dem som fungerar dåligt och i värsta fall avskräckande för pojkar, har man hävdat. En sådan ståndpunkt intar exempelvis den amerikanske bibliotekarien James Sullivan, som i böckerna Connecting Boys With Books: What Libraries Can Do (2003) och Connecting Boys 53