Nöjesnytt Jönköping 1
Nöjesnytt Jönköping PÅ KROGEN
Nöjesnytt Jönköping TREND
Nöjesnytt Jönköping RESTAURANG- OCH CAFÉGUIDE
Nöjesnytt Jönköping STUDENTLIV
Nöjesnytt Jönköping TEKNIKPRYLAR
Nöjesnytt Jönköping NOTISER
Nöjesnytt Jönköping RECENSIONER SIONERMUSIKRECENSI
ONERRECENSIONERRECENSIONREC EUROPE “Bag of bones” (Gain/Sony) På nätet: www.europetheband.com n n n Jag måste ge Joey Tempest och resten av Europe kredd för att de obekymrat skakat liv i sin rockkarriär efter de fantastiska åren på 80-talet - utan att titta tillbaka det minsta på sin framgångsformel. Fördelarna är att vi slipper pudelrocken. Dessutom är det skönt med ett band som inte vill stå still. Men det finns en baksida också, och det är att förmågan att skriva hitlåtar och melodier inte bör underskattas, speciellt inte när man givit sig in i så uttjatad genre som bluesen och blueshårdrocken i synnerhet. För efter förra skivans “hit”-inriktning med Andreas “Idol” Carlsson som hjälp, är nya plattan “Bag of bones” verkligen ett stort steg i en annan riktning. Det är 70-talet, Led Zeppelin och Deep Purple som varit de främsta ledstjärnorna och det känns lite som John Norums platta. Inget ont med alla solon men det jag saknar är de riktigt vassa melodierna. Dessutom har Joey Tempest inte riktigt den där bluesrösten. Men viljan att hela tiden ta nya steg bör premieras. HENRIK LARSSON KENT Jag är inte rädd för mörkret” (Universal) På nätet: kent.nu n n n n När ett band man följt under många år släpper nytt är det alltid med en viss rädsla man lyssnar första gången. Tänk om Kent inte låter Kent. Tänk om Jocke Berg har tappat sin förmåga att skriva. Tänk om jag blir besviken, vilket jag blev 2010 när JACK WHITE “Blunderbuss” (XL Recordings/Playground Music) På nätet: jackwhiteiii.com n n n LOVE ANTELL “Gatorna tillhör oss” (Startracks/Playground) På nätet: www.loveantell.se n n n n Florence Valentin fick inte sällan ett Håkan-klistermärke fastsatt (självförvållat eller inte) på jackkragen. Men på första soloskivan lyckas Love Antell både frigöra sig och hålla fast vid de båda. Han mutar in sitt Stockholm med sin engagerade pop och lika engagerade texter, men den som säger att skivan inte ekar av vare sig gamla bandet eller Håkan är naturligtvis galen. Antell är sin alldeles egna röst, men det märks också att han spelar i ett från Florence Valentin ganska väsensskilt band - Perssons Pack, som i “Barnens ö” och “Genom natten”. Men framförallt är “Gatorna tillhör oss” tio blå bilder av den stad som kan vara antingen gator och hus eller ens eget hjärta. Eller både och. Det är Västerbron, Tanto och Barnens ö. Det är smatterband på Ormberget, tydliga ljudbilder, de svenska bilderna, som får en att känna kylan från vårens första doft i näsan. Det här är pop lika mycket för de som precis börjat längta som för de som längtat klart. SARA HALDERT Som vanligt när Jack White är inblandad är hantverket oklanderligt. Det är bara detaljer, men det är som bekant där djävulen bor och ju mer djävul desto bättre rock. Ljudet i en bastrumma, ett överstyrt elpiano, attacken i hans röst. Var för sig rymmer de mer attityd än... merparten av låtarna på den här skivan. Inledande “Missing pieces” är i och för sig riktigt bra, singeln “Sixteen saltines” är ännu bättre och albumets tredje spår, “Freedom at 21”, är fullt i klass med White Stripes bästa låtar. Men sedan verkar Jack Whites inspiration ha tagit slut. Återstående tio spår blir en lång väntan på någonting som rinner ut i en Herrans massa såsig blues. CARL CATO RUFUS WAINWRIGHT “Out of the game” (Decca/Universal) På nätet: www.rufuswainwright.com n n n Om förra skivan “All days are nights: Songs for Lulu” var en sorgsen pianobaserad hyllning till nyligen bortgångna mamma Kate McGarrigle är Rufus Wainwrights nya skiva något helt annat. “Out of the game” är lika vacker och lättviktig som en skimrande såpbubbla. Rufus satsar på glädje nu, efter dottern Viva Katherines födelse och det märks tydligt på den här 70talsdoftande produktionen som är gjord i samarbete med britten Mark Ronson. Det är pop, på ett helt annat sätt än tidigare, lustfylld, tillåtande och lite... tom. Utan Rufus Wainwrights torra humor och det sorgsna stråket, som tillhör hans särprägel hade bubblan kunnat spricka direkt med ett knappt hörbart “poff”. Han räddar den snyggt med textrader som i “Montauk” där han ber Viva Katherine att hon som vuxen ska beskydda sina båda pappor - inte vända dem ryggen och gå. SARA ULLBERG “Eld” och “En plats i solen” släpptes. Det fanns ingen anledning till oro. Så här bra har Eskilstuna-bandet inte låtit sedan “Vapen och ammunition” släpptes för tio år sedan. Visserligen är de som bäst när Depeche Mode-influenserna är tydliga men trots att synttonerna är ganska få så är det bra. Precis som en Kent-platta ska göra så växer albumet för varje lyssning, och “Hänsyn” har kommit att bli en personlig favorit med en återkommande slinga som för tankarna till undergång. De egyptiska gudinnorna Isis och Bastet pryder såväl skivomslaget som ett titelspår, och flera av låtarna ger uttryck för både samhälls- och självkritik, men det är inte alltid tydligt vad de vill ha sagt. I texten till “Ruta 1”, som handlar om att åldras och vara tillbaka där allt en gång började, märks det att de blivit äldre och att en medelålderskris förmodligen pågår. Men vad gör det när även många av fansen blivit äldre? “Jag är inte rädd för mörkret” är en Kent-platta, från första till sista spåret. En bra sådan dessutom. SALLY HENRIKSSON CAROLINA WALLIN PÉREZ “Där vi en gång var” (Razzia/Family Tree Music) På nätet: carolinawallinperez.com n n Det kan inte vara ett bra betyg att man lättat andas ut när en gästartist tar över sången på en skiva. Just så känns det när Linnea Henriksson (känd från bland annat “Idol”) gör ett gästspel i “Dansa ett tag” på Carolina Wallin Pérez platta. Wallin Pérez egen röst är så pipig. Bäst låter det när hon dubbar sig själv flera gånger om, som i “Baby” och den sköna refrängen i “När alla lampor tänds”, som tyvärr ändå känns som ett par blekare Veronica Maggio-spår. I ett pressmeddelande beskrivs “Där vi en gång var” som en fjäril. Det är faktiskt rätt träffande. På så sätt att det här är något som fladdrar förbi utan att göra något större avtryck. Lite som Wallin Pérez i Melodifestivalen. Ena stunden var hon där, i nästa borta. THERESE LINDSTRÖM 80 | nöjesnytt
Nöjesnytt Jönköping SERIER